en dag på rönnen

slottet. här äter vi våra måltider och här har de anhörigveckor. då bjuds anhöriga in så att de får en förståelse hur sjukdomen fungerar. det kallas att man är kemiskt beroende.
här bor jag. just nu iaf. hit flyttar man som nykomling eftersom det har personal 24/7. här äter vi frukost, har våra rum, dusch, tv-rum, tvättstuga mm.
jag bor uppe till höger och har utsikt över fängelseantalten som ligger bredvid. det är låga hus i mexitegel med staket runtomkring men vi ser de intagna och de ser oss. vi får dock inte prata med varandra.

tänkte jag skulle berätta om en dag här på rönnen.

07:00 – uppstigning. då går husansvarige runt och knackar på allas dörrar och väcker oss.
07.15 – 08.45 – frukost och städning
08.45 – 09.00 – morgonmöte. vi sitter i ring på stolar, läser dagens text, reflekterar över den. sen pratar vi om positiva och negativa känslor som stannat kvar sen gårdagen. efter det går vi genom dagens mål. alla säger vad de har för mål under dagen. det kan vara att var tacksam, ha sinnesro, skriva dagbok, gå på möten, ringa samtal etc. morgonmötet varar i en kvart.
09.15 – 09.45 – föreläsning/mindfullness/film. mån, ons, fre har vi oftast föreläsning. vi varierar mellan fem olika teman. det kan vara relationer, värderingar, beroende etc. på tisdagar och torsdagar har vi 30 min mindfullness. mycket skönt.
10.00 -11.30 – grupp. vi delas oftast upp i två grupper. i grupperna brukar vi ha redovisningar, pratar om hur veckan har varit, hur vi mår eller gör uppgifter som vi sedan reflekterar över. om någon redovisar så brukar de andra spegla, dvs reflektera över vad redovisaren sagt och kommer med sina egna tankar kring det. nyttigt.
11.30 – lunch i slottet
12.30 – 13.30 – grupp. vi fortsätter förmiddagens arbete
14.00 – gym/shopping. två gånger i veckan åker vi till city gross i höör och handlar. det brukar vara allt från glass, schampo, krukväxter, cigaretter, läsk osv. om vi vill får vi träna gratis på 24/7.
16.30 – middag i slottet
18-ish – möte i malmö/lund/eslöv/höör/landskrona/helsingborg. på måndag, onsdag, fredag och söndag åker de som vill på möten. vi åker runt på olika för att man ska ha en chans att hitta en grupp som passar en, dvs en hemmagrupp. alla möten har samma grund men de är relativt olika.
19.30 – kvällsmöte. när det inte är möte eller om man inte följer med så är det kvällsmöte där vi går genom dagen och hur vi har hanterat dagens mål, om vi haft drogsug (vi har en bred blandning av beroende här, allt från alkohol till heroin och fentanyl) och så avslutar vi med sinnesrobönen.
20.00 – medicin – de flesta tar sin nattmedicin vid åtta. jag har en medicin vid åtta men nattmedicinen tar jag inte förrän vid niotiden. det är lite tidigt att lägga sig nio tycker jag. om jag somnar vid tio halv elva så sover jag oftast ganska bra och vaknar innan väckning.
22.00 – tyst i huset.
23.00 – alla ska vara på sina rum. dock behöver man inte sova.

på helgerna är schemat lite annorlunda. jag kör en sådan också

09.00 – väckning
09.15 – frukost
10.15 – morgonmöte. se ovan
12.30 – 13.30 lunch i slottet.
13.30 – ? – utflykt. här gör vi lite olika saker och det bestämmer vi gemensamt på onsdagarna då vi har helgplanneringsmöte. vi har en budget på 100 kr var att göra något för så på lördagar det brukar bli bio, event, laserdome, bad etc. på söndagarna åker vi iväg på loppis, shopping, bad eller liknande.
16.30 – middag i slottet.
19.30 – kvällsmöte. se ovan.
20.00 – medicin
23.00 – tyst i huset
00.00 – alla klienter ska vara på sina rum.

sen börjar det om. på lediga stunder sitter vi oftast och snackar, är på våra rum, gör uppgifter, tittar på tv/dator. på söndagar får vi ta emot besök och på helgerna får man åka på permission om man har skött sig. faktiskt även om man inte sköter sig.

i början bor vi i korsvirkeshuset, det kallas primären. där är det personal hela dygnet. när man börjar bli mer självgående flyttar man ner till ett annat hus med tre vingar. där finns ingen personal, ingen väckning och det är större ytor. beroende på hur många nya det är på väg in flyttar de ner folk dit. kan tänka mig att intaget ökar efter semestern och att det snart kommer lite nya klienter. då misstänker jag att jag kommer att flytta. de tittar mycket på om man sköter sig och är självgående. gör sina uppgifter, deltar på grupper och föreläsningar. vilket jag givetvis gör. annars hade det inte varit lönt att vara här.

i början får man inte dagpermission, man måste ha varit här ett par veckor så att de kan se hur stabil man är. sen börjar man få åka hem över dagen, sen utökas det till att ha nattpermission, dvs lördag till söndag. sista steget är att åka hem fredag till söndag. det gör man oftast varje helg den sista tiden här. så att man vänjer sig vid livet utanför. jag är ju inte där än men om jag ska vara här i tre månader har jag just nu 10 helger kvar så jag behöver börja ta permis from nästa vecka känner jag.

men idag är det söndag och vi ska strax ha morgonmöte och i eftermiddag ska vi åka till dollar store. jag ska läsa ut en bok och skriva klart min livshistoria som jag ska redovisa nästa vecka. jag ska även göra en uppgift som kom med boken jag läser. så det blir en bra dag känner jag. solen skiner och jag vaknade innan kl 7.

hej på en sväng så länge.

relationer

dagarna går i snabb takt nu. jag tänker inte på mediciner eller alkohol, har varken sug eller lust. det blir ju lätt så när det inte finns något riktigt jobbigt att ta itu med, utomstående påtryckningar alltså. i morgon är det 30 dagar sen jag drack alkohol eller tog lugnande i annat än medicinskt syfte. alla gifter är ur kroppen.

det är rätt skönt att ha den vetskapen.

för mig är det (än så länge) väldigt lätt att vara avhållsam här. det finns inte att tillgå, jag funderar inte ens på hur jag ska få tag i det, jag ser inte poängen med det. punkt. men samtidigt så är det lite av en skyddad verkstad att vara här. å andra sidan, det arbete vi gör, de djupa samtal vi för, de föreläsningar vi lyssnar på, de kan stundtals vara jobbiga nog. men jag har inte så mycket andra jobbiga saker att fokusera på vilket underlättar.

det här med en dag i taget är mer vettigt än vad jag insett innan. i en beroendehjärna pågår det ett ständigt förhandlande och vi är kidnappade av vår vän alkoholen eller drogerna. en av tankevurporna vi gör är att vi frågar oss ”vill jag verkligen var drogfri i resten av mitt liv”. vi behöver inte välja det just nu. vi behöver bara bestämma oss för att IDAG ska jag var nykter/drogfri. och det är ju faktiskt väldigt mycket vettigare än att ta ett så stort beslut som ”resten av mitt liv”

eller om man börjar fundera på hur det ska bli med julafton, nyårsafton eller midsommar. det är inte lönt att tänka på det i juli, det kan jag tänka på i december och juni. ta varje problem först när det problemet uppstår.

väldigt klokt.

så jag fokuserar på den dagen som ‘är här och nu. jag tänker inte ens på nästa vecka eller ens tre dagar framåt. jag tar de problemen som eventuellt uppstår först då. keep it simple stupid.

sjumilakliv

It’s over now, I’m cold, alone
I’m just a person on my own
Nothing means a thing to me
Oh, nothing means a thing to meIt’s not a habit, it’s cool, I feel alive
If you don’t have it you’re on the other side
I’m not an addict, maybe that’s a lie

Addict – K’s choise

den här texten skrev jag för drygt ett år sen. den är fortfarande aktuell men i en annan form

jag har en klump i halsen och för varje kopp jag packar ner kommer tårarna allt närmare. trots att det är mitt val, trots att detta är vad jag är övertygad om vad som behövs så känns det just nu som det svåraste jag någonsin behövt göra. och kanske mitt dummaste eller smartaste beslut någonsin.

det är som att begrava någon levande. och det sliter och river inombords, det är en tyngd över bröstet som ingen kan lyfta bort. det är en fisk som kippar efter luft, ett barn som skriker sig till sömns, ett hus som brinner men ingen kommer för att rädda de som bor där.

och allt jag kan hoppas på är att allt kommer bli bra, att det faktiskt kommer någon och räddar oss mig medan vi jag kämpar för att ta oss mig ut ur det brinnande huset. även om dessa de är vi det är jag.

man överlever, men är det att leva?

jag önskar en ocean av tålamod, ett havsdjup av ork och en stjärnhimmel som aldrig låter ljuset slockna. ett fält av röda, svajande vallmo som aldrig slutar blomma, tåg som går i tid, post som kommer när den ska och jag önskar att livet var lättare än det är.

man överlever, men är det att leva?

jag skulle kunna dra, spendera ett halvår på Bali, skita i allt och bara bry mig om mig själv. Inte för att pengarna finns men det är nog det minsta bekymret. Komma bort från allt det negativa, starta om, se livet som en gåva där varje dag ska utnyttjas till max.

istället för som nu (ibland) då jag bara vill sova bort dagarna för att få dem att försvinna.

jag tar ett stort kliv för att vara mig, kanske lite väl stort. men jag hoppas att mitt mod denna gång ger mig rätt förutsättningar för att göra vad som är rätt för mig. att inte bara anpassa mig efter andra och situationer jag inte kan påverka. jag har varit där förut. med pojkvänner, död, avslutade familjeförhållanden.

det är dags för mig nu. men jag är som jag är, buren under min mammas börd, att vara hjälpsam och tillgänglig, även om  det drabbar mig själv. & jag kan inte skulle det på andra, jag måste själv sätta stopp. men när man aldrig lärt sig det är man sårbar i alla situationer.

det är märkligt men plötsligt märker jag hur mycket skada jag åsamkar mig själv genom att vara min mammas dotter. & genom det inse jag hur mycket hon offrade för mig, oss. jag har förväntningar på folk som inte infrias för de har inte fått samma levnadsregler och för mig är det svårt att förstå, hur man kan sätta sig själv först och inte tänka på andra.

fast jag tror att det är exakt det jag behöver lära mig, komma bort från min mammas välvilliga pekpinnar och göra det som passar mitt liv. dvs, vara snäll mot MIG. inte bara alla andra.

så jag gör något väldigt oväntat för att vara mig, jag väljer att sätta mig själv i första hand för att resten av familjen/konstellationen ska jag ska fungera. men det skär i hjärtat och det är som tusen nålar i magen. men förhoppningsvis får jag den tid för eftertanke, lugn och ro som min desperata själ så längtat efter sen den den där dagen 1997 när mamma berättade att hon hade fått cancer.

jag behöver få lära mig att klara mig själv, även om man borde tycka att jag kan det vid det här laget. men på något sätt har det altid varit någon där och plockat upp mig när jag gått sönder, vänner, pojkvänner eller de som varit odefinierbara men älskade. och jag är ytterst tacksam mot dem alla.

för de flesta är det nog obegripligt, det jag skriver, jag talar inte riktigt klarspråk men det ger sig, vissa saker är svårare än andra. och min högsta önskan är att jag ska må bra av mig själv. känna att jag duger, känna att jag gör bra ifrån mig, känna att jag inte behöver allas godkännande och att inte behöva ta onödig skit. om jag lyckas med det har jag kommit långt. så det är mitt mål. att vara nöjd med mig själv oavsett vad.

önska mig lycka till.