förståelse

om du aldrig varit i samma eller liknande situation så kommer du inte förstå. det är inte bara att ”rycka upp sig”, ”det ordnar sig”,”läs den här boken så ska du se att det ordnar sig” eller vad för andra klyschor du kommer på att säga. saker du aldrig skulle komma på tanken att säga det till någon som brutit båda benen eller någon med diabetes.

det går inte att jämföra sjukdomar och definitivt inte inom psykisk ohälsa. eftersom jag lärt känna en hel del nu med olika grader av psykisk ohälsa så vet jag att monstret ser olika ut för varje person, även om en delar vissa saker inom sjukdomen. den gemensamma faktorn är dock bristen på förståelse från andra. de som inte förstår hur ångest kan riva och slita i bröstet, hur det kan kännas som att allt kommer att rämna för minsta lilla sak som går fel, hur blod från en nyskuren arm kan få ångesten att släppa för stunden, hur det är att höra röster och inte veta om de är verkliga eller ej, hur det är att verkligen inte orka. att inte orka gå upp ur sängen, att inte orka duscha, att inte orka laga mat, att inte orka gå till affären, att inte orka städa sitt hem.

för en del är det lika jobbigt att ta sig ut från sin lägenhet eller hus för att gå till affären som det är för andra att springa ett maratonlopp. det sistnämnda görs dock oftast frivilligt. för andra är det att hela tiden känna sig otillräcklig, att inte vara lika bra, duktiga, kunniga, ordentliga som andra. någon som jag i mångt och mycket tror uppstår i det sociala mediesamhälle vi har skapat. där folk alltid bor i vackra, nystädade, perfekt hem med de senaste inredningstrenderna, där folk lagar fantastiska middagar som de (vi, jag är på intet sätt oskyldig i det sammanhanget) gärna delar med oss av på Instagram medan den vidbrända omeletten aldrig kommer längre än till soptunnan.

för en del är det att betala räkningar, för andra att klara av att läsa några sidor i en bok och minnas vad en precis läst. för en del är det ett helt företag att ens kunna äta lite lunch, för att ångesten gör så att det vänder sig i magen vid tanken på mat och varje tugga blir som kinesisk vattentortyr.

för vissa är det likgiltighet. där en stängt inne alla känslor som skapar oro i kroppen. där en stängt av både inloppet och utloppet för att slippa känna ens det minsta lilla. för vissa är det att vara så avtrubbad att det inte spelar någon roll om man lever eller ej. för andra är det att ha djup ångest som inte går över och som gör att livet känns outhärdligt och döden känns som ett bättre alternativ.

psykisk ohälsa visar sig i alla former och skepnader. det finns inte två som har exakt samma problem och som går att ”fixa” med exakt samma lösning. det finns inga bandage eller gips för att läka ihop en trasig själ, ett uttömt självförtroende eller gränslös apati. det finns inte en medicin som fungerar precis likadant på två människor. det som hjälper den ena kanske ökar ångesten hos den andra. men visst finns det mediciner som lindrar, hjälper och stöttar. men hjärnan och själen är komplicerade ting som vi inte alltid (eller någonsin) förstår oss på. det går inte att sätta plåster på själen eller att bara ge tabletter till en alldeles för trött och skadad hjärna.

hade det varit så lätt hade vi inte varit så här många som faktiskt mår så här dåligt. då hade vi inte haft platsbrist inom psykiatrin, självmord, självmedicinering och kroppar sargade av ärr efter diverse sjävskadebeteenden. då hade vi kunnat sätta bandage och plåster på det som gör ont och det som inte går att förklara. men det går helt enkelt inte.

det var en gång

…så börjar alla sagor, även de utan vackra slut där prinsen får prinsessan eller där vargen inte äter upp farmor. fast i min saga äter vargen upp både prinsen, prinsessan och farmor.

min saga började långt innan jag blev sjuk men det är först nu, tjugo år senare jag börjar ana vad de bakomliggande problemen är och alltid har varit. jag är skolexemplet på en duktig flicka och när folk hör mig prata om vad jag gjort i mitt liv så låter det som ett exemplariskt liv. bakom fasaden då.

men jag ska kanske ta det från början, eller i alla fall någonstans i mitten, då min sjukdom visade sig för första gången.

en kan nog säga att jag kunde räknas in bland en av de framgångsrika, de som gjort en bra karriär, stigit i grader och lön, hade ett rikt socialt liv och hade kontroll på läget. problemet var bara att jag hade haft det så här i nästan elva år. elva år med ständig inre press att lyckas, att klara mig själv, att inte få misslyckas.

det blir gärna så när ens mamma dör i cancer och en som 22-24-åring får ta det största ansvaret. att ständigt vara orolig, trött och rädd, att ständigt besöka mamma på sjukhuset, att få reda på att hennes liv inte skulle gå att rädda. som om det inte var nog pluggade jag hårt samt fick tampas med en icke nämnbar släkting som gjorde allt annat än att dra sitt strå till stacken.

när hon till slut dog fick jag en liten paus, jag tog ett halvår för återhämtning (men pluggade fortfarande) innan jag var redo för livet igen. ett liv utan någon att förlita mig på, inte på någon annan än mig själv. 2001 påbörjades den delen av mitt liv då den duktiga flickan steg in på scenen på riktigt och vägen mot undergången startade.

det är om detta min blogg kommer handla om i huvudsak. hur en kan gå från ett ganska bekymmerslöst liv till ett liv där jag aldrig var bra nog för mig själv, där allt alltid måste vara perfekt, där jag inte kunde eller fick misslyckas på några plan. organisation, planering och att ha kontroll var a och o. där jag tog hand om allt och alla för att slippa ta hand om mig själv. för om jag behövde ta hand om mig själv skulle jag vara tvungen att vända blicken inåt. och det hade varit alldeles för jobbigt.

om jag vetat då vad jag vet nu skulle jag givetvis ha gjort allt annat än det jag gjorde. jag skulle tagit hjälp, fått utlopp för alla känslor jag förträngt, allt jag stoppat in i en liten låda någonstans långt där inne där den sen fick växa sig allt starkare och större, precis som en cancersvulst. för i likhet med cancer så försvinner inte svulsten av sig själv eller utan hjälp, den växer sig bara större och större tills den tar över allt. tills den dödar känslor, självkärlek och självaktning. tills den äter upp all kraft, all glädje och all styrka, tills den förstör ditt liv på så många sätt att en knappt kan tro att det är möjligt.

men där är jag nu, med en cancersvulst i form av psykisk ohälsa som har förstört mycket i mitt liv och som jag inte är säker på att jag kommer kunna besegra. så börjar slutet på sagan.