söndag

I believe forgiveness is the key to your unhappiness
I believe that wedded bliss negates the need to be undressed
I believe that God does not endorse TV evangelists
I believe in love surviving death into eternity

Savage Garden – Affirmation


som vanligt rusar jag på i 180 och ska vara med på allt, vara med alla och delta i allt. nu bromsar jag mig själv och tar en lugn söndagseftermiddag och kväll. några av de andra ska iväg på möte men jag känner att det är att pusha hjärnan och kroppen. jag behöver lära mig att stanna upp och återhämta mig. ändå får jag dåligt samvete

det är en berg- och dalbana av känslor, tankar, hopp och tvivel. jag undrar ibland om det här är rätt ställe för mig. jag har svårt att se hur jag passar in. de flesta här har gjort så mycket ”mer” än vad jag har gjort. det är en känsla av att ta upp en plats för någon som verkligen behöver det och en känsla av att mitt missbruk är ett i-landsproblem jämfört med de andras. men jag tänker att på ett sånt här ställe är det en fördel. jag tog hjälp innan det var allt för sent.

hoppas jag.

min behandling har bara precis börjat. jag har suttit ner med min behandlingsassistent och dragit min historia. så mycket det nu går på en timme. jag fick, som vanligt, beröm för att jag är så öppen och delar med mig. och som vanligt känner jag mig så otroligt fejkad. men den här gången tog det två dagar innan jag själv insåg att det var känslan jag bar omkring på. jag har gjort så här ända sen mamma dog. berättar kliniskt om det jag själv väljer att berätta. och andra tolkar det som att jag är öppen och delar med mig. att jag är stark och modig.

jag är ju inte det, jag väljer bara att prata mycket om saker som inte är så svåra att prat om, det är ju mellanrummen som är det svåra och intressanta. jag hoppas att jag kan hitta till det där, som finns mellan allting jag så frikostigt sprider omkring mig, genom att skriva här. att riva murarna som skyddar det där som faktiskt behöver bearbetas. att hitta kärnan.

samtidigt måste det få ta tid. jag får inte glömma att det inte finns någon qvick fix. men min inre travhäst har inte lärt sig att trava än, den går direkt upp i galopp och rusar fram. och snabbt ska det gå.

så därför tar jag det lugnt i kväll, försöker skritta fram i maklig takt. det är en ovanlig känsla. men en nyttig sådan. jag satte mig själv först.

utmattad

det är ett getingbo, det surrar hela tiden vart jag än vänder mig. jag fylls av information, överrumplas av negativ, positiv energi. min hjärna kokar av all information men det går inte att stänga av sätta på paus. här finns det inga gömställen.

det är en väg utan något annat slut än att ångesten sätter sig i kroppen, den kommer smygande i form av huvudvärk för att snabbt märkas av i axlar, nacke och ännu mer huvudvärk. jag sover oroligt och kroppen är spänd. vaknar med än mer värk och ett illamående jag inte känner igen. och det jag inte känner igen skrämmer mig. jag vill bara fly. plötsligt vill jag inte alls vara här, jag vill bara hem. jag vill ta mina lugnande tabletter för att få kroppen att slappna av, få illamåendet att försvinna. och det är första gången på länge jag tänker dessa tankar.

trodde jag att det skulle bli lätt?

mitt öppna sinne, nyfikenhet, höga ambition och viljan att passa in gör mig sårbar för den negativa stämning som rådde här igår. det tar hårt på mig och jag gav inte mig själv chansen att gå undan och andas. så idag har jag satt som mål att andas, ge mig själv egentid och sinnesro. att ge mig själv tid att fundera, vila och göra sådant som jag mår bra av.

jag följde men till lund för att delta i mitt första NA-möte. jag hade givetvis en bild klar för mig hur det skulle vara och var inte nervös. det är intressant det där med förutfattade meningar. speciellt när de infrias. vi klämde in oss i ett alldeles för trångt rum utan någon luft. blickar utbyts, skratt hörs här och där och det råder en uppsluppen stämning till en början. när mötet börjar tar den del vid som jag nog kommer ha svårt att riktigt ta till mig. men jag hoppas att jag till sist kommer se det som en positiv del av tillfrisknandet. det är högläsning, formalia och, frankly, ganska tråkigt. förhoppningsvis finns det en mening med just den delen men jag hade svårt att se det just där och då.

den bild jag hade av liknande möten är alla sprugna ur amerikansk populärkultur.

hej, jag heter helene och jag är beroende. hej helene!

det här var den intressanta och givande delen av mötet. en del som ligger väldigt nära de fiktiva möten vi alla sett på film och i serier eller läst om. den del som kallas delning, där medlemmarna får en chans att ventilera det som de just nu kämpar med eller funderar över. det fanns bitar här och där i allas delningar som jag kunde relatera till, oavsett vilken huvuddrog de har haft. mitt i all misär finns det fantastiska insikter och erfarenheter och möjlighet att lära. det var fint.

men allt det här tar mycket på min ork. det är information overflow av högsta graden. det är högljudda röster som tar upp plats där de inte borde ta upp plats, det är energi som slösas på bagateller som borde användas till att bli frisk. jag kan inte och får inte dras med i det. det kräver för mycket av min uppmärksamhet, min ork, min drivkraft. om jag inte aktar mig kommer jag lägga för mycket av min dyrbara tid och ork på det som inte spelar mig någon roll och för lite på det som faktiskt är viktigt för mig.

så idag ska jag andas, ge mig själv egentid och sinnesro. sätta mig själv i fokus så mycket jag bara kan. att skriva här är en sådan sak. jag kan dra mig undan, tänka på er och bli varm i hjärtat och koppla bort allt det där som pågår när allt för många människor med olika bakgrund sätts i en utsatt situation och det kokar över. för det är min tid nu, jag åkte inte hit för att ta hand om någon annan, jag måste bli egoistisk men inte självisk. det är något för mig att jobba på.


sjumilakliv

It’s over now, I’m cold, alone
I’m just a person on my own
Nothing means a thing to me
Oh, nothing means a thing to meIt’s not a habit, it’s cool, I feel alive
If you don’t have it you’re on the other side
I’m not an addict, maybe that’s a lie

Addict – K’s choise

den här texten skrev jag för drygt ett år sen. den är fortfarande aktuell men i en annan form

jag har en klump i halsen och för varje kopp jag packar ner kommer tårarna allt närmare. trots att det är mitt val, trots att detta är vad jag är övertygad om vad som behövs så känns det just nu som det svåraste jag någonsin behövt göra. och kanske mitt dummaste eller smartaste beslut någonsin.

det är som att begrava någon levande. och det sliter och river inombords, det är en tyngd över bröstet som ingen kan lyfta bort. det är en fisk som kippar efter luft, ett barn som skriker sig till sömns, ett hus som brinner men ingen kommer för att rädda de som bor där.

och allt jag kan hoppas på är att allt kommer bli bra, att det faktiskt kommer någon och räddar oss mig medan vi jag kämpar för att ta oss mig ut ur det brinnande huset. även om dessa de är vi det är jag.

man överlever, men är det att leva?

jag önskar en ocean av tålamod, ett havsdjup av ork och en stjärnhimmel som aldrig låter ljuset slockna. ett fält av röda, svajande vallmo som aldrig slutar blomma, tåg som går i tid, post som kommer när den ska och jag önskar att livet var lättare än det är.

man överlever, men är det att leva?

jag skulle kunna dra, spendera ett halvår på Bali, skita i allt och bara bry mig om mig själv. Inte för att pengarna finns men det är nog det minsta bekymret. Komma bort från allt det negativa, starta om, se livet som en gåva där varje dag ska utnyttjas till max.

istället för som nu (ibland) då jag bara vill sova bort dagarna för att få dem att försvinna.

jag tar ett stort kliv för att vara mig, kanske lite väl stort. men jag hoppas att mitt mod denna gång ger mig rätt förutsättningar för att göra vad som är rätt för mig. att inte bara anpassa mig efter andra och situationer jag inte kan påverka. jag har varit där förut. med pojkvänner, död, avslutade familjeförhållanden.

det är dags för mig nu. men jag är som jag är, buren under min mammas börd, att vara hjälpsam och tillgänglig, även om  det drabbar mig själv. & jag kan inte skulle det på andra, jag måste själv sätta stopp. men när man aldrig lärt sig det är man sårbar i alla situationer.

det är märkligt men plötsligt märker jag hur mycket skada jag åsamkar mig själv genom att vara min mammas dotter. & genom det inse jag hur mycket hon offrade för mig, oss. jag har förväntningar på folk som inte infrias för de har inte fått samma levnadsregler och för mig är det svårt att förstå, hur man kan sätta sig själv först och inte tänka på andra.

fast jag tror att det är exakt det jag behöver lära mig, komma bort från min mammas välvilliga pekpinnar och göra det som passar mitt liv. dvs, vara snäll mot MIG. inte bara alla andra.

så jag gör något väldigt oväntat för att vara mig, jag väljer att sätta mig själv i första hand för att resten av familjen/konstellationen ska jag ska fungera. men det skär i hjärtat och det är som tusen nålar i magen. men förhoppningsvis får jag den tid för eftertanke, lugn och ro som min desperata själ så längtat efter sen den den där dagen 1997 när mamma berättade att hon hade fått cancer.

jag behöver få lära mig att klara mig själv, även om man borde tycka att jag kan det vid det här laget. men på något sätt har det altid varit någon där och plockat upp mig när jag gått sönder, vänner, pojkvänner eller de som varit odefinierbara men älskade. och jag är ytterst tacksam mot dem alla.

för de flesta är det nog obegripligt, det jag skriver, jag talar inte riktigt klarspråk men det ger sig, vissa saker är svårare än andra. och min högsta önskan är att jag ska må bra av mig själv. känna att jag duger, känna att jag gör bra ifrån mig, känna att jag inte behöver allas godkännande och att inte behöva ta onödig skit. om jag lyckas med det har jag kommit långt. så det är mitt mål. att vara nöjd med mig själv oavsett vad.

önska mig lycka till.

på botten


jag missa telefon-tiden hos kronofogden igen
men jag lär ju mig aldrig av mina misstag
vilket ämne det jag har en brist av
varför går jag alltid över gränsen
min hjärna den står där brevid när det händer
jag måste ringa runt och be om förlåt
känns som jag hellre vill dö men vi får se hur det går
tacka fan för mina polare har tålamod med mig
hade jag vart dom hade jag knappt tåla att se mig
min kyl den är tom, mina pengar är slut
alla ledtrådar säger: förändra dig nu
patetisk och ynklig, fy fan vilken dag
Jag duschar men samvetet, det sitter kvar

Timbuktu – The botten is nådd


det börjar rasa allt mer nu, livet. ett problem leder till ett annat och det hela blir en kedja av problem jag inte klarar mig ur. just nu är ekonomin det som tär hårdast på mig. eftersom jag blev uppsagd från mitt jobb får jag ”bara” ca 11600 kr ut per månad från försäkringskassan. det kan man ju klara sig på. om man inte har hyra, CSN, kallhyra, bredband, lån, försäkringar, sjukhusräkningar, mediciner, diesel att betala. kanske kan jag täcka de kostnaderna hjälpligt med pengarna jag får men då blir det inte en endaste krona över till mat, hygien osv. inte en endaste krona.

det går ju inte. jag får inte ihop det hur jag än försöker. och ja, jag har satt mig själv i den här sitsen. jag är inte ute efter sympatier, det är mitt fel från början till slut. men det hjälper inte just nu att veta att det är mitt eget fel.

jag vrider och vänder på problemet och vet att det inte går att stoppa huvudet i sanden. då går räkningarna till inkasso, vilket bara ger en ökad summa att betala. och efter det kommer de lämnas till kronofogden och det är mer eller mindre en katastrof. då har jag verkligen satt mig rejält i skiten.

så jag ringer runt och ser vad jag kan skjuta upp, vilka som kan ge mig en betalningsfri månad (skjuter problemet framför mig), om det går att göra en avbetalningsplan. men det hjälper inte, jag får det ändå inte att gå ihop.

det enda som ger mig hopp är att jag slipper vara sjukskriven efter den här perioden vilket då gör mig tillgänglig för arbetsmarknaden och då kickar min a-kassa in och bör ge det dubbla ut per månad (har varit medlem i unionen och a-kassan sen mina universitetsstudier) fram tills dess att jag får ett nytt jobb. då har jag en chans att komma igen, att beta av räkningar och börja spara lite per månad så att jag inte hamnar i den här situationen igen.

dock måste jag ju bli frisk för att slippa vara sjukskriven.

men fram tills dess sitter jag i en rävsax, en som jag satt ut själv. och det gör inte att jag mår bättre. moment 22 all over igen. och ångesten samlas i bröstet och andningen ligger högt upp och når aldrig magen. och det enda jag vill är att döva ångesten med tabletter eller alkohol, eftersom det är det enda sätt jag vet hur man får bort det som får hjärtat att göra ont, får andningen att bli normal, får tankarna att tryckas undan och kroppen att bli lugn. men jag kan inte och får inte använda mig av de metoderna längre, det är ju det som satt mig i den situationen jag är i nu.

så nu måste jag stå ut med ångesten som bara ökar och ökar med problemen som hopar sig. det är en omöjlig ekvation.

ångest

Just när jag tror jag har hittat hem
Ska jag packa väskorna igen
Jag vill inte ha någonting för lätt
Måste våga trampa lite snett
Stark och svag och allting däremellan
Aldrig mer, men kanske en gång till
Jag har inget val, jag måste välja
Jag vet vad jag vill, jag vet ingenting

Molly Sandén – Sand

igår hade jag en sån där dag, som känns omöjlig att ta sig genom. olidligt lång, tyst, ensam men med en huvudvärk som stoppade all sorts interaktion. så jag sov, sov och sov lite till.

skjuter allting en bit framför mig

det är dags. snart är det dags. att packa ner det allra viktigaste. samla ihop det jag behöver under tre månader av mitt liv. hur vet jag det? hur ska jag veta vad jag behöver i mitten av september redan nu.

”ta inte med för mycket”

eftersom jag inte vet när jag ”får lov att åka hem” igen (dvs dagspermission) så planerar jag för tre månader. jag förutsätter att jag tar med mig för mycket och för lite. om det är något jag vet så är det just det, det blir fel hur jag än gör. jag kan inte förutse precis allt så som jag så ofta försöker göra. jag kan inte planera i minsta detalj för det är bortom min kontroll.

läskigt, otroligt läskigt.

jag tillåter dem att låsa in mig. frivilligt. ger upp mina rättigheter. låter någon annan bestämma hur mina dagar ska se ut. vad jag får och inte får göra. jag kommer inte ens kunna ta två panodil utan att fråga innan. jag måste ge upp en del av min integritet för att bli hel. för att kanske bli hel.

för att kanske bli hel.

bli jag någonsin hel? kanske har jag varit halv så länge att jag inte kan se helheten. är för dålig på att lägga pussel, allra minst mitt eget. ser inte sammanhangen, ser inte vilken bit som passar var och därför är allt för många pusselbitar på fel plats, jag har tvingat ner dem med våld. med hammaren i högsta hugg har jag sett till att bitarna fått plats trots att de inte satt rätt.

för att jag trodde att det skulle var så. en färdig mall på hur livet ”ska” se ut. och det är vackert, tills det inte är det längre. när det fula bryter sig genom, när bitarna uppenbart inte sitter rätt. när vi upptäcker att livet rämnar så är det oftast för sent. förfallet börjar långt tidigare men vi struntar i de tecken vi ser. jag tryckte undan sådant som skavde, stod ut med sådant som fick det att rasa och riva inuti bröstet. för det är så jag har lärt mig.

nu ska jag lära om. tror jag. jag vet faktiskt inte helt och hållet vad som kommer att ske de närmaste månaderna. i värsta fall står jag på samma punkt som idag. i bästa fall har jag växt, satt bitarna på rätt plats, ser helheten. har rimliga krav på mig själv, vågar säga nej. vågar misslyckas. vågar att tänka på mig själv först och främst. vågar tycka om mig själv.

i bästa fall.

känslokall = likgiltig?

Med mig finns inga tillfälligheter
Klockan är tre så bara säg vad du heter
Har ingen hyfs eller heder
Jag kan inte va normal
Finns inga tillfälligheter
Det blir alltid samma sak
Jag skjuter allt bara några meter
Och sen är jag den som drar

Veronica Maggio

det har varit en dag i funderingarnas tecken. på stranden med all tid i världen för hjärnan att slå knut på sig själv så blir det lätt så. jag började fundera på när jag är som mest kreativ, när jag skrivit mina bästa texter och varit mest ”äkta”. och tyvärr är det nog under inflytande av alkohol och/eller läkemedel. jag ska inte göra någon som helst jämförelse med genier som gjort sin/sina bästa musik, tavlor, poesi etc under inflytande av diverse substanser men nog finns det något i det där. att öppna sitt sinnen, få utlopp för delar i själen som är avstängda. avstängda för att det skulle bli för jobbigt annars.

för 20 år sen gav min mamma mig prozac eftersom hon inte orkade med mina humörsvängningar. jag åt dem i två veckor men märkte hur avtrubbad jag blev och slutade äta dem direkt. för tio år sen, när min psykiska ohälsa visade sitt fula tryne på riktigt för första gången så fick jag till sist ge med mig och börja ta ”lyckopiller”. för att komma ut ur den spiral jag hamnat i. då sa läkaren att jag skulle vara tvungen att ta medicinen i sex månader och jag blev chockad. tio år senare inser jag att det var en kraftig underdrift.

jag skulle vilja komma så långt att jag slapp mina stämningshöjande och ångestdämpande mediciner. jag förstår att det kanske är en omöjlighet men jag behöver få känna igen. inte bara vara för alla andras skull. inte se mitt värde i det beröm jag levt på i 20 år. att se och förstå att jag är värd något även när jag inte gör saker för andra. att jag är meningsfull, viktig och omtyckt även när jag inte är alla till lags.

kommer jag komma dit? en kan alltid hoppas. kanske får jag chansen nu när jag kommer få spendera tre månader med att rannsaka mig själ och mitt liv, att med mikroskåp syna varenda litet korn som kan ha betydelse för den situation jag är i idag.

men däri ligger kanske till viss del förklaringen till var jag är idag. att jag stängt av så länge så att för att känna har jag varit tvungen att ha ett motgift för att få känna på riktigt, för att kunna ventilera, kunna leva. även om det till slut tog ifrån mig allt. då när spärrarna släpper och jag tillåter orden flöda, tillåter mig vara äkta och känslosam. kommer åt det där som jag i vanliga fall inte har åtkomst till. det som är begravt djupare än marianergraven. det som bara kommer fram då lager efter lager skalats av och bort. först då kommer känslorna fram, först då har jag kunnat känna, känna på riktigt.

är det borta för alltid nu? jag hoppas inte det. jag ska göra allt i min makt för att få tillbaka känslorna, de äkta känslorna. jag ska göra vad som krävs för att ändra mitt synsätt, för att hitta mitt eget värde, för att känna att jag är bra och duglig trots att jag inte är bäst eller försöker hårdast.

det lovar jag mig själv.

vågar du, vågar jag

I, I’ve been keeping secrets from you dear
There’s things of me are scared and you’re my fear
The crack goes in the ground
And you, you’ve been coming closer to the edge
Wondering what goes on in my head
And so I shut you out

Smith and Tell – Forgive me friend

i väntans tider
allt är satt på paus, det enda jag kan göra är att vänta, vänta och vänta lite till.

jag har mina dagliga möten, jag kommer ut men jag är uttråkad. vill helst sova bort dagarna så att de försvinner. det är det enda sättet att klara av detta vakkum som jag hamnat i.

sleep, eat, think, repeat

i går skulle det ha varit tio år. istället var det ingenting. ett datum mitt bland alla andra, varken mer eller mindre betydelsefullt. från att ha varit en stor dag till ingenting. märkligt hur en kan anpassa sig, hur livet går vidare trots förändringar stora som titanics undergång.

för under ett år har jag separerat, gjort slut, skilt mig, träffat nygammal pojkvän, nästan flyttat, gjort slut, flyttat hem igen, sagt upp mig från mitt jobb, börjat på nytt jobb, träffat ny man en kort tid, delvis flyttat till göteborg, blivit prejad av en långtradare, blivit uppsagd från mitt jobb, inlagd på psyket, försökt ta mitt liv tre gånger men tänkt tanken så många gånger fler. och nu, behandlingshem.

och inget är sig likt ändå känner jag igen känslan. känslan av att vara i limbo, vänta på att något ska hända, att inte kunna finna sig i stunden, alltid framåt, uppåt. nu. stillastående. som ett tåg som aldrig lämnar perrongen. ett liv på väg någonstans men utan att veta slutstationen.

jag vill vidare nu, stått stilla allt för länge. samtidigt rusat fram i 180. en paradox så säg. men hatar att stå stilla, att ha tråkigt och är den farligaste av känslor. dags att börja känna, dags att börja rota, dags att börja städa i mitt inre. ta tag i det där som legat som en klump svart tjära över allting allt för länge. det är dags nu.