ljuset i tunneln



jag har varit här i två veckor och en dag och jag börjar må bättre och bättre. jag ser positivt på tillvaron och känner att jag är klarsynt och reflekterande. jag försöker acceptera det som varit och inse att jag inte kan förändra det och att jag bara kan påverka det som komma skall. det är en befriande känsla och den fyller mig med självkänsla och mod.

jag har ett bra incitament att hålla mig nykter och medicinfri, då har jag alla möjligheter i världen att få tillbaka det jag en gång hade. i en annan form, det jag hade vill jag inte ha tillbaka men att vara självständig, ha ett roligt jobb, fina vänner och så småningom någon att tycka om. men var sak har sin tid. nu är det tid att hitta mig själv, hur klyschigt det än låter. och jag känner att jag är på väg åt rätt håll, jag börjar förstå hur sjukdomen fungerar och hur den ätit upp mig inifrån. utan den hade jag aldrig försökt begå självmord. och det om något är en sjuhelvetes bra anledning till att inte dricka.

för ingenting blev bättre med alkohol, inte i längden. det hjälpte för stunden men det blev en ond cirkel. nu har jag 38 dagars nykterhet bakom mig och jag känner mig friskare, gladare, mer energi, har hopp om framtiden och tror att det kommer bli bra. Jag sover bra och ihållande, somnar vid tio och vaknar innan sju. känner mig utvilad och inte alls trött. jag har fina kvinnor runt om mig och det är fint att få dela det här med dem även om det tidvis är jobbigt. jag lär mig saker varje dag och är tacksam för det.

ikväll är det NA-möte i höör och i morgon ska vi på talardag i helsingborg. en dag fylld av personer som delar med sig av sina erfarenheter, reflektioner och insikter. det ska bli fint.

ja jag känner mig glad och väldigt tacksam. ryggsäcken är inte så tung och mina steg är lätta. det är en skön känsla att ha inför helgen.

men jag saknar er och hoppas att ni alla har det fint. ❤

30 dagar


så har det gått 30 dagar. 30 dagar av avhållsamhet. 30 dagar sen jag sist kände att jag inte vill leva kvar i den här världen. 30 dagar sen jag planerade hur jag skulle avsluta allt. så tänker jag inte just nu. med betoning på just nu. det lurar och ligger avvaktande i bakhuvudet. som en utväg om jag inte skulle börja må bättre. det kanske är något jag får leva med. eller inte. skrev hon lite morbitt.

just nu vet jag inte hur jag mår. jag har sovit lite sämre de senaste två dagarna. vet inte riktigt vad det beror på. kanske är det värmen, kanske är det att jag tog på mig köket som städområde, kanske är det att jag redovisat för gruppen och behövt tänka på hur jag är, vad jag gör, varför jag är här. när mycket händer på samma gång är det svårare att sätta fingret på vad som är vad.

vi ska på utflykt idag. det blir en tur till bärnstensmuseet och stranden i kämpinge. det ska bli mysigt men det är också något som oroar mig lite. det är den stranden jag tillbringade mina barndomssomrar på från 11 -16. det väcker minnen och lite oro. tänk om jag träffar någon jag känner. samtidigt är jag plötsligt inte alls sugen på att hoppa i en bikini. medicinerna gör att jag äter mycket mer än jag brukar och har ett överdrivet sötsug. jag samlar på mig vatten och känner mig som en flodhäst. vikten är ett skämt. inte för att det egentligen spelar någon roll, jag kan inte bekämpa alla väderkvarnar samtidigt. men det får mig att må dåligt.

jag har fått ont i olika leder. troligtvis på grund av att kroppen är vattenfylld. fötterna svullnar, knäna värker, mina hälknölar och leder i fingrarna gör ont. det påverkar mig. vilket gör att jag mer än någonsin vill dra ner på mina antidepressiva. men för att göra det behöver jag må bra och jag mår definitivt inte bättre när jag dricker, det är bara en tillfällig och dålig lösning. så det är ett bra incitament. inte dricka, jobba på att hitta och acceptera grundproblemet, bearbeta händelser, förståelse för det jag inte kan förändra och förhoppningsvis ett bättre mående. först då kan jag kanske börja minska på mina mediciner. om jag skalar bort det som fått mig att må dåligt. om jag har acceptabla krav på mig själv, om jag kommer från en prestationsbaserad självkänsla och börjar se värdet i att jag duger som jag är. så kanske det finns en chans.

det är långt dit. men jag har tid på mig. jag kommer vara här till den 18 oktober, minst. det känns konstigt. att veta att jag kommer vara ”instängd” här till mitten på hösten. se årstiderna skifta och se löven ändra färg. först då kanske jag får komma hem. först då,