vågar du, vågar jag

I, I’ve been keeping secrets from you dear
There’s things of me are scared and you’re my fear
The crack goes in the ground
And you, you’ve been coming closer to the edge
Wondering what goes on in my head
And so I shut you out

Smith and Tell – Forgive me friend

i väntans tider
allt är satt på paus, det enda jag kan göra är att vänta, vänta och vänta lite till.

jag har mina dagliga möten, jag kommer ut men jag är uttråkad. vill helst sova bort dagarna så att de försvinner. det är det enda sättet att klara av detta vakkum som jag hamnat i.

sleep, eat, think, repeat

i går skulle det ha varit tio år. istället var det ingenting. ett datum mitt bland alla andra, varken mer eller mindre betydelsefullt. från att ha varit en stor dag till ingenting. märkligt hur en kan anpassa sig, hur livet går vidare trots förändringar stora som titanics undergång.

för under ett år har jag separerat, gjort slut, skilt mig, träffat nygammal pojkvän, nästan flyttat, gjort slut, flyttat hem igen, sagt upp mig från mitt jobb, börjat på nytt jobb, träffat ny man en kort tid, delvis flyttat till göteborg, blivit prejad av en långtradare, blivit uppsagd från mitt jobb, inlagd på psyket, försökt ta mitt liv tre gånger men tänkt tanken så många gånger fler. och nu, behandlingshem.

och inget är sig likt ändå känner jag igen känslan. känslan av att vara i limbo, vänta på att något ska hända, att inte kunna finna sig i stunden, alltid framåt, uppåt. nu. stillastående. som ett tåg som aldrig lämnar perrongen. ett liv på väg någonstans men utan att veta slutstationen.

jag vill vidare nu, stått stilla allt för länge. samtidigt rusat fram i 180. en paradox så säg. men hatar att stå stilla, att ha tråkigt och är den farligaste av känslor. dags att börja känna, dags att börja rota, dags att börja städa i mitt inre. ta tag i det där som legat som en klump svart tjära över allting allt för länge. det är dags nu.

förståelse

om du aldrig varit i samma eller liknande situation så kommer du inte förstå. det är inte bara att ”rycka upp sig”, ”det ordnar sig”,”läs den här boken så ska du se att det ordnar sig” eller vad för andra klyschor du kommer på att säga. saker du aldrig skulle komma på tanken att säga det till någon som brutit båda benen eller någon med diabetes.

det går inte att jämföra sjukdomar och definitivt inte inom psykisk ohälsa. eftersom jag lärt känna en hel del nu med olika grader av psykisk ohälsa så vet jag att monstret ser olika ut för varje person, även om en delar vissa saker inom sjukdomen. den gemensamma faktorn är dock bristen på förståelse från andra. de som inte förstår hur ångest kan riva och slita i bröstet, hur det kan kännas som att allt kommer att rämna för minsta lilla sak som går fel, hur blod från en nyskuren arm kan få ångesten att släppa för stunden, hur det är att höra röster och inte veta om de är verkliga eller ej, hur det är att verkligen inte orka. att inte orka gå upp ur sängen, att inte orka duscha, att inte orka laga mat, att inte orka gå till affären, att inte orka städa sitt hem.

för en del är det lika jobbigt att ta sig ut från sin lägenhet eller hus för att gå till affären som det är för andra att springa ett maratonlopp. det sistnämnda görs dock oftast frivilligt. för andra är det att hela tiden känna sig otillräcklig, att inte vara lika bra, duktiga, kunniga, ordentliga som andra. någon som jag i mångt och mycket tror uppstår i det sociala mediesamhälle vi har skapat. där folk alltid bor i vackra, nystädade, perfekt hem med de senaste inredningstrenderna, där folk lagar fantastiska middagar som de (vi, jag är på intet sätt oskyldig i det sammanhanget) gärna delar med oss av på Instagram medan den vidbrända omeletten aldrig kommer längre än till soptunnan.

för en del är det att betala räkningar, för andra att klara av att läsa några sidor i en bok och minnas vad en precis läst. för en del är det ett helt företag att ens kunna äta lite lunch, för att ångesten gör så att det vänder sig i magen vid tanken på mat och varje tugga blir som kinesisk vattentortyr.

för vissa är det likgiltighet. där en stängt inne alla känslor som skapar oro i kroppen. där en stängt av både inloppet och utloppet för att slippa känna ens det minsta lilla. för vissa är det att vara så avtrubbad att det inte spelar någon roll om man lever eller ej. för andra är det att ha djup ångest som inte går över och som gör att livet känns outhärdligt och döden känns som ett bättre alternativ.

psykisk ohälsa visar sig i alla former och skepnader. det finns inte två som har exakt samma problem och som går att ”fixa” med exakt samma lösning. det finns inga bandage eller gips för att läka ihop en trasig själ, ett uttömt självförtroende eller gränslös apati. det finns inte en medicin som fungerar precis likadant på två människor. det som hjälper den ena kanske ökar ångesten hos den andra. men visst finns det mediciner som lindrar, hjälper och stöttar. men hjärnan och själen är komplicerade ting som vi inte alltid (eller någonsin) förstår oss på. det går inte att sätta plåster på själen eller att bara ge tabletter till en alldeles för trött och skadad hjärna.

hade det varit så lätt hade vi inte varit så här många som faktiskt mår så här dåligt. då hade vi inte haft platsbrist inom psykiatrin, självmord, självmedicinering och kroppar sargade av ärr efter diverse sjävskadebeteenden. då hade vi kunnat sätta bandage och plåster på det som gör ont och det som inte går att förklara. men det går helt enkelt inte.