när luften darrar

.
Look around wonder why
We can live a life that’s never satisfied
Lonely hearts troubled minds
Looking for a way that we can never find
Many roads are ahead of us
With choices to be made
But life’s just one of the
Games we play
There is no special way
Make the best of what’s given you
Everything will come in time
Why deny yourself
Don’t just let life pass you by
Like winter in July

Winter in July – Sarah Brightman



det är en lång dag. kanske för att den tog sin början redan klockan halv fem i morse då kroppen inte tyckte att den behövde mer sömn. fair enough. men med luft tjock som filmjölk, värme som i en bastu och ingen svalka någonstans blir vi som trötta små humlor och getingar. slöa, slöa, slöa.

jag har hunnit vara med på ytterligare två NA-möten och dessa två var mycket bättre än det första jag besökte. kanske uppfattade jag mötet i lund som lite akademiskt? mer hjärna än hjärta? de två jag var på i helgen var bara hjärta, hjärta och mer hjärta. det hjälper förstås att jag är orimligt nyfiken på människor. här pratar människor helt filtrerat rakt ut och det ger en äkthet jag inte mött på många andra ställen. det blir väl kanske så när man är naken inför sitt missbruk. har man kapitulerat inför det så finns det inte så mycket mer att skämmas för. det gör det, men många handlingar är sprugna under missbruket.

jag är själv mil från att dela något på de här mötena. det är något med erfarenheten som jag inte kan sätta fingret på. det är lite som att de som varit med länge och delar har läst ett mötesprotokoll som jag ännu inte fått ta del av. och varje möte innebär ett nytt format. kan tillägga att inget möte har varit på samma ort, därav olika formalia. det kommer ta ett tag för mig att förstå hur det hela fungerar.

efter första mötet var jag ytterst tveksam till att fortsätta men eftersom det inte finns så mycket att göra på kvällarna så kan jag lika gärna åka med på möten då och då. och det är jag iofs glad för. det är inspirerande att höra om andras erfarenheter och insikter.

i morse for jag iväg till vårdcentralen i eslöv för provtagning. efter att jag började med antabus har jag gått på provtagningar en gång i veckan och mina levervärden har varit bra (antabus kan, precis som alkohol, ge leverskador). men dagen innan jag åkte hit hade de skjutit i höjden och ingen visste riktigt varför. min läkare bestämde att antabusen genast skulle sättas ut och att nya prover skulle tas. samtidigt har jag ju börjat hamstra vatten som en jävla kamel och fröken google började givetvis söka på vad det kunde beror på och orsakerna kan vara leverrelaterade. om levern slutar fungera som den ska så är det en av ”effekterna”. men nya prover är tagna och jag hoppas ju att det inte är något fel. men när jag hittar information som påvisar att det faktiskt kan vara dödligt att äta antabus så blir jag ju lite skraj.

Om ni vill läsa det jag hittade så finns det HÄR

nu är det strax kvällsmöte. då summerar vi dagen och reflekterar hur vi har arbetat med våra mål. sen är det medicindags, kvällsmat och godnatt. det är tidiga kvällar här men det är skönt.

tänker på er och saknar er. ❤

relationer

dagarna går i snabb takt nu. jag tänker inte på mediciner eller alkohol, har varken sug eller lust. det blir ju lätt så när det inte finns något riktigt jobbigt att ta itu med, utomstående påtryckningar alltså. i morgon är det 30 dagar sen jag drack alkohol eller tog lugnande i annat än medicinskt syfte. alla gifter är ur kroppen.

det är rätt skönt att ha den vetskapen.

för mig är det (än så länge) väldigt lätt att vara avhållsam här. det finns inte att tillgå, jag funderar inte ens på hur jag ska få tag i det, jag ser inte poängen med det. punkt. men samtidigt så är det lite av en skyddad verkstad att vara här. å andra sidan, det arbete vi gör, de djupa samtal vi för, de föreläsningar vi lyssnar på, de kan stundtals vara jobbiga nog. men jag har inte så mycket andra jobbiga saker att fokusera på vilket underlättar.

det här med en dag i taget är mer vettigt än vad jag insett innan. i en beroendehjärna pågår det ett ständigt förhandlande och vi är kidnappade av vår vän alkoholen eller drogerna. en av tankevurporna vi gör är att vi frågar oss ”vill jag verkligen var drogfri i resten av mitt liv”. vi behöver inte välja det just nu. vi behöver bara bestämma oss för att IDAG ska jag var nykter/drogfri. och det är ju faktiskt väldigt mycket vettigare än att ta ett så stort beslut som ”resten av mitt liv”

eller om man börjar fundera på hur det ska bli med julafton, nyårsafton eller midsommar. det är inte lönt att tänka på det i juli, det kan jag tänka på i december och juni. ta varje problem först när det problemet uppstår.

väldigt klokt.

så jag fokuserar på den dagen som ‘är här och nu. jag tänker inte ens på nästa vecka eller ens tre dagar framåt. jag tar de problemen som eventuellt uppstår först då. keep it simple stupid.

utmattad

det är ett getingbo, det surrar hela tiden vart jag än vänder mig. jag fylls av information, överrumplas av negativ, positiv energi. min hjärna kokar av all information men det går inte att stänga av sätta på paus. här finns det inga gömställen.

det är en väg utan något annat slut än att ångesten sätter sig i kroppen, den kommer smygande i form av huvudvärk för att snabbt märkas av i axlar, nacke och ännu mer huvudvärk. jag sover oroligt och kroppen är spänd. vaknar med än mer värk och ett illamående jag inte känner igen. och det jag inte känner igen skrämmer mig. jag vill bara fly. plötsligt vill jag inte alls vara här, jag vill bara hem. jag vill ta mina lugnande tabletter för att få kroppen att slappna av, få illamåendet att försvinna. och det är första gången på länge jag tänker dessa tankar.

trodde jag att det skulle bli lätt?

mitt öppna sinne, nyfikenhet, höga ambition och viljan att passa in gör mig sårbar för den negativa stämning som rådde här igår. det tar hårt på mig och jag gav inte mig själv chansen att gå undan och andas. så idag har jag satt som mål att andas, ge mig själv egentid och sinnesro. att ge mig själv tid att fundera, vila och göra sådant som jag mår bra av.

jag följde men till lund för att delta i mitt första NA-möte. jag hade givetvis en bild klar för mig hur det skulle vara och var inte nervös. det är intressant det där med förutfattade meningar. speciellt när de infrias. vi klämde in oss i ett alldeles för trångt rum utan någon luft. blickar utbyts, skratt hörs här och där och det råder en uppsluppen stämning till en början. när mötet börjar tar den del vid som jag nog kommer ha svårt att riktigt ta till mig. men jag hoppas att jag till sist kommer se det som en positiv del av tillfrisknandet. det är högläsning, formalia och, frankly, ganska tråkigt. förhoppningsvis finns det en mening med just den delen men jag hade svårt att se det just där och då.

den bild jag hade av liknande möten är alla sprugna ur amerikansk populärkultur.

hej, jag heter helene och jag är beroende. hej helene!

det här var den intressanta och givande delen av mötet. en del som ligger väldigt nära de fiktiva möten vi alla sett på film och i serier eller läst om. den del som kallas delning, där medlemmarna får en chans att ventilera det som de just nu kämpar med eller funderar över. det fanns bitar här och där i allas delningar som jag kunde relatera till, oavsett vilken huvuddrog de har haft. mitt i all misär finns det fantastiska insikter och erfarenheter och möjlighet att lära. det var fint.

men allt det här tar mycket på min ork. det är information overflow av högsta graden. det är högljudda röster som tar upp plats där de inte borde ta upp plats, det är energi som slösas på bagateller som borde användas till att bli frisk. jag kan inte och får inte dras med i det. det kräver för mycket av min uppmärksamhet, min ork, min drivkraft. om jag inte aktar mig kommer jag lägga för mycket av min dyrbara tid och ork på det som inte spelar mig någon roll och för lite på det som faktiskt är viktigt för mig.

så idag ska jag andas, ge mig själv egentid och sinnesro. sätta mig själv i fokus så mycket jag bara kan. att skriva här är en sådan sak. jag kan dra mig undan, tänka på er och bli varm i hjärtat och koppla bort allt det där som pågår när allt för många människor med olika bakgrund sätts i en utsatt situation och det kokar över. för det är min tid nu, jag åkte inte hit för att ta hand om någon annan, jag måste bli egoistisk men inte självisk. det är något för mig att jobba på.


sjumilakliv

It’s over now, I’m cold, alone
I’m just a person on my own
Nothing means a thing to me
Oh, nothing means a thing to meIt’s not a habit, it’s cool, I feel alive
If you don’t have it you’re on the other side
I’m not an addict, maybe that’s a lie

Addict – K’s choise

den här texten skrev jag för drygt ett år sen. den är fortfarande aktuell men i en annan form

jag har en klump i halsen och för varje kopp jag packar ner kommer tårarna allt närmare. trots att det är mitt val, trots att detta är vad jag är övertygad om vad som behövs så känns det just nu som det svåraste jag någonsin behövt göra. och kanske mitt dummaste eller smartaste beslut någonsin.

det är som att begrava någon levande. och det sliter och river inombords, det är en tyngd över bröstet som ingen kan lyfta bort. det är en fisk som kippar efter luft, ett barn som skriker sig till sömns, ett hus som brinner men ingen kommer för att rädda de som bor där.

och allt jag kan hoppas på är att allt kommer bli bra, att det faktiskt kommer någon och räddar oss mig medan vi jag kämpar för att ta oss mig ut ur det brinnande huset. även om dessa de är vi det är jag.

man överlever, men är det att leva?

jag önskar en ocean av tålamod, ett havsdjup av ork och en stjärnhimmel som aldrig låter ljuset slockna. ett fält av röda, svajande vallmo som aldrig slutar blomma, tåg som går i tid, post som kommer när den ska och jag önskar att livet var lättare än det är.

man överlever, men är det att leva?

jag skulle kunna dra, spendera ett halvår på Bali, skita i allt och bara bry mig om mig själv. Inte för att pengarna finns men det är nog det minsta bekymret. Komma bort från allt det negativa, starta om, se livet som en gåva där varje dag ska utnyttjas till max.

istället för som nu (ibland) då jag bara vill sova bort dagarna för att få dem att försvinna.

jag tar ett stort kliv för att vara mig, kanske lite väl stort. men jag hoppas att mitt mod denna gång ger mig rätt förutsättningar för att göra vad som är rätt för mig. att inte bara anpassa mig efter andra och situationer jag inte kan påverka. jag har varit där förut. med pojkvänner, död, avslutade familjeförhållanden.

det är dags för mig nu. men jag är som jag är, buren under min mammas börd, att vara hjälpsam och tillgänglig, även om  det drabbar mig själv. & jag kan inte skulle det på andra, jag måste själv sätta stopp. men när man aldrig lärt sig det är man sårbar i alla situationer.

det är märkligt men plötsligt märker jag hur mycket skada jag åsamkar mig själv genom att vara min mammas dotter. & genom det inse jag hur mycket hon offrade för mig, oss. jag har förväntningar på folk som inte infrias för de har inte fått samma levnadsregler och för mig är det svårt att förstå, hur man kan sätta sig själv först och inte tänka på andra.

fast jag tror att det är exakt det jag behöver lära mig, komma bort från min mammas välvilliga pekpinnar och göra det som passar mitt liv. dvs, vara snäll mot MIG. inte bara alla andra.

så jag gör något väldigt oväntat för att vara mig, jag väljer att sätta mig själv i första hand för att resten av familjen/konstellationen ska jag ska fungera. men det skär i hjärtat och det är som tusen nålar i magen. men förhoppningsvis får jag den tid för eftertanke, lugn och ro som min desperata själ så längtat efter sen den den där dagen 1997 när mamma berättade att hon hade fått cancer.

jag behöver få lära mig att klara mig själv, även om man borde tycka att jag kan det vid det här laget. men på något sätt har det altid varit någon där och plockat upp mig när jag gått sönder, vänner, pojkvänner eller de som varit odefinierbara men älskade. och jag är ytterst tacksam mot dem alla.

för de flesta är det nog obegripligt, det jag skriver, jag talar inte riktigt klarspråk men det ger sig, vissa saker är svårare än andra. och min högsta önskan är att jag ska må bra av mig själv. känna att jag duger, känna att jag gör bra ifrån mig, känna att jag inte behöver allas godkännande och att inte behöva ta onödig skit. om jag lyckas med det har jag kommit långt. så det är mitt mål. att vara nöjd med mig själv oavsett vad.

önska mig lycka till.