utmattad

det är ett getingbo, det surrar hela tiden vart jag än vänder mig. jag fylls av information, överrumplas av negativ, positiv energi. min hjärna kokar av all information men det går inte att stänga av sätta på paus. här finns det inga gömställen.

det är en väg utan något annat slut än att ångesten sätter sig i kroppen, den kommer smygande i form av huvudvärk för att snabbt märkas av i axlar, nacke och ännu mer huvudvärk. jag sover oroligt och kroppen är spänd. vaknar med än mer värk och ett illamående jag inte känner igen. och det jag inte känner igen skrämmer mig. jag vill bara fly. plötsligt vill jag inte alls vara här, jag vill bara hem. jag vill ta mina lugnande tabletter för att få kroppen att slappna av, få illamåendet att försvinna. och det är första gången på länge jag tänker dessa tankar.

trodde jag att det skulle bli lätt?

mitt öppna sinne, nyfikenhet, höga ambition och viljan att passa in gör mig sårbar för den negativa stämning som rådde här igår. det tar hårt på mig och jag gav inte mig själv chansen att gå undan och andas. så idag har jag satt som mål att andas, ge mig själv egentid och sinnesro. att ge mig själv tid att fundera, vila och göra sådant som jag mår bra av.

jag följde men till lund för att delta i mitt första NA-möte. jag hade givetvis en bild klar för mig hur det skulle vara och var inte nervös. det är intressant det där med förutfattade meningar. speciellt när de infrias. vi klämde in oss i ett alldeles för trångt rum utan någon luft. blickar utbyts, skratt hörs här och där och det råder en uppsluppen stämning till en början. när mötet börjar tar den del vid som jag nog kommer ha svårt att riktigt ta till mig. men jag hoppas att jag till sist kommer se det som en positiv del av tillfrisknandet. det är högläsning, formalia och, frankly, ganska tråkigt. förhoppningsvis finns det en mening med just den delen men jag hade svårt att se det just där och då.

den bild jag hade av liknande möten är alla sprugna ur amerikansk populärkultur.

hej, jag heter helene och jag är beroende. hej helene!

det här var den intressanta och givande delen av mötet. en del som ligger väldigt nära de fiktiva möten vi alla sett på film och i serier eller läst om. den del som kallas delning, där medlemmarna får en chans att ventilera det som de just nu kämpar med eller funderar över. det fanns bitar här och där i allas delningar som jag kunde relatera till, oavsett vilken huvuddrog de har haft. mitt i all misär finns det fantastiska insikter och erfarenheter och möjlighet att lära. det var fint.

men allt det här tar mycket på min ork. det är information overflow av högsta graden. det är högljudda röster som tar upp plats där de inte borde ta upp plats, det är energi som slösas på bagateller som borde användas till att bli frisk. jag kan inte och får inte dras med i det. det kräver för mycket av min uppmärksamhet, min ork, min drivkraft. om jag inte aktar mig kommer jag lägga för mycket av min dyrbara tid och ork på det som inte spelar mig någon roll och för lite på det som faktiskt är viktigt för mig.

så idag ska jag andas, ge mig själv egentid och sinnesro. sätta mig själv i fokus så mycket jag bara kan. att skriva här är en sådan sak. jag kan dra mig undan, tänka på er och bli varm i hjärtat och koppla bort allt det där som pågår när allt för många människor med olika bakgrund sätts i en utsatt situation och det kokar över. för det är min tid nu, jag åkte inte hit för att ta hand om någon annan, jag måste bli egoistisk men inte självisk. det är något för mig att jobba på.


på botten


jag missa telefon-tiden hos kronofogden igen
men jag lär ju mig aldrig av mina misstag
vilket ämne det jag har en brist av
varför går jag alltid över gränsen
min hjärna den står där brevid när det händer
jag måste ringa runt och be om förlåt
känns som jag hellre vill dö men vi får se hur det går
tacka fan för mina polare har tålamod med mig
hade jag vart dom hade jag knappt tåla att se mig
min kyl den är tom, mina pengar är slut
alla ledtrådar säger: förändra dig nu
patetisk och ynklig, fy fan vilken dag
Jag duschar men samvetet, det sitter kvar

Timbuktu – The botten is nådd


det börjar rasa allt mer nu, livet. ett problem leder till ett annat och det hela blir en kedja av problem jag inte klarar mig ur. just nu är ekonomin det som tär hårdast på mig. eftersom jag blev uppsagd från mitt jobb får jag ”bara” ca 11600 kr ut per månad från försäkringskassan. det kan man ju klara sig på. om man inte har hyra, CSN, kallhyra, bredband, lån, försäkringar, sjukhusräkningar, mediciner, diesel att betala. kanske kan jag täcka de kostnaderna hjälpligt med pengarna jag får men då blir det inte en endaste krona över till mat, hygien osv. inte en endaste krona.

det går ju inte. jag får inte ihop det hur jag än försöker. och ja, jag har satt mig själv i den här sitsen. jag är inte ute efter sympatier, det är mitt fel från början till slut. men det hjälper inte just nu att veta att det är mitt eget fel.

jag vrider och vänder på problemet och vet att det inte går att stoppa huvudet i sanden. då går räkningarna till inkasso, vilket bara ger en ökad summa att betala. och efter det kommer de lämnas till kronofogden och det är mer eller mindre en katastrof. då har jag verkligen satt mig rejält i skiten.

så jag ringer runt och ser vad jag kan skjuta upp, vilka som kan ge mig en betalningsfri månad (skjuter problemet framför mig), om det går att göra en avbetalningsplan. men det hjälper inte, jag får det ändå inte att gå ihop.

det enda som ger mig hopp är att jag slipper vara sjukskriven efter den här perioden vilket då gör mig tillgänglig för arbetsmarknaden och då kickar min a-kassa in och bör ge det dubbla ut per månad (har varit medlem i unionen och a-kassan sen mina universitetsstudier) fram tills dess att jag får ett nytt jobb. då har jag en chans att komma igen, att beta av räkningar och börja spara lite per månad så att jag inte hamnar i den här situationen igen.

dock måste jag ju bli frisk för att slippa vara sjukskriven.

men fram tills dess sitter jag i en rävsax, en som jag satt ut själv. och det gör inte att jag mår bättre. moment 22 all over igen. och ångesten samlas i bröstet och andningen ligger högt upp och når aldrig magen. och det enda jag vill är att döva ångesten med tabletter eller alkohol, eftersom det är det enda sätt jag vet hur man får bort det som får hjärtat att göra ont, får andningen att bli normal, får tankarna att tryckas undan och kroppen att bli lugn. men jag kan inte och får inte använda mig av de metoderna längre, det är ju det som satt mig i den situationen jag är i nu.

så nu måste jag stå ut med ångesten som bara ökar och ökar med problemen som hopar sig. det är en omöjlig ekvation.

det var en gång

…så börjar alla sagor, även de utan vackra slut där prinsen får prinsessan eller där vargen inte äter upp farmor. fast i min saga äter vargen upp både prinsen, prinsessan och farmor.

min saga började långt innan jag blev sjuk men det är först nu, tjugo år senare jag börjar ana vad de bakomliggande problemen är och alltid har varit. jag är skolexemplet på en duktig flicka och när folk hör mig prata om vad jag gjort i mitt liv så låter det som ett exemplariskt liv. bakom fasaden då.

men jag ska kanske ta det från början, eller i alla fall någonstans i mitten, då min sjukdom visade sig för första gången.

en kan nog säga att jag kunde räknas in bland en av de framgångsrika, de som gjort en bra karriär, stigit i grader och lön, hade ett rikt socialt liv och hade kontroll på läget. problemet var bara att jag hade haft det så här i nästan elva år. elva år med ständig inre press att lyckas, att klara mig själv, att inte få misslyckas.

det blir gärna så när ens mamma dör i cancer och en som 22-24-åring får ta det största ansvaret. att ständigt vara orolig, trött och rädd, att ständigt besöka mamma på sjukhuset, att få reda på att hennes liv inte skulle gå att rädda. som om det inte var nog pluggade jag hårt samt fick tampas med en icke nämnbar släkting som gjorde allt annat än att dra sitt strå till stacken.

när hon till slut dog fick jag en liten paus, jag tog ett halvår för återhämtning (men pluggade fortfarande) innan jag var redo för livet igen. ett liv utan någon att förlita mig på, inte på någon annan än mig själv. 2001 påbörjades den delen av mitt liv då den duktiga flickan steg in på scenen på riktigt och vägen mot undergången startade.

det är om detta min blogg kommer handla om i huvudsak. hur en kan gå från ett ganska bekymmerslöst liv till ett liv där jag aldrig var bra nog för mig själv, där allt alltid måste vara perfekt, där jag inte kunde eller fick misslyckas på några plan. organisation, planering och att ha kontroll var a och o. där jag tog hand om allt och alla för att slippa ta hand om mig själv. för om jag behövde ta hand om mig själv skulle jag vara tvungen att vända blicken inåt. och det hade varit alldeles för jobbigt.

om jag vetat då vad jag vet nu skulle jag givetvis ha gjort allt annat än det jag gjorde. jag skulle tagit hjälp, fått utlopp för alla känslor jag förträngt, allt jag stoppat in i en liten låda någonstans långt där inne där den sen fick växa sig allt starkare och större, precis som en cancersvulst. för i likhet med cancer så försvinner inte svulsten av sig själv eller utan hjälp, den växer sig bara större och större tills den tar över allt. tills den dödar känslor, självkärlek och självaktning. tills den äter upp all kraft, all glädje och all styrka, tills den förstör ditt liv på så många sätt att en knappt kan tro att det är möjligt.

men där är jag nu, med en cancersvulst i form av psykisk ohälsa som har förstört mycket i mitt liv och som jag inte är säker på att jag kommer kunna besegra. så börjar slutet på sagan.