farväl till drogen


idag har jag slutfört steg 1 av de tolv stegen i stegarbetet. det var/är ett stort arbete. jag fick ett häfte på tolv sidor med frågor att svara på. det blev 13 A4-sidor på datorn. jag har grundligt gått genom mitt liv, hur jag har blivit maktlös och hur drickandet och tabletterna totalt styrt mitt liv. det är en skrämmande läsning. den sista delen av steg 1 är ett avskedsbrev till drogen. här kommer mitt.

AVSKEDSBREV TIL DROGEN

FARVÄL.

Jag saknar dig mindre och mindre, jag vill att du ska veta det. Jag tänker inte på dig dagligen och klarar än så länge av att stå emot dig. Ju längre tid vi är ifrån varandra ju lättare blir det men jag vet att jag aldrig kommer glömma dig. Du har varit en stabil punkt här i livet. Jag minns hur du smakar, hur lugnet steg i min kropp samtidigt som du landade inuti mig. Den varma men ändå kalla känslan som är så välbekant. Jag minns hur det kändes att ta på dig, dina former och din hals. Dina dofter, ibland lite unkna men ändå dina.

Dig har jag kunnat lita på, du har varit med mig vart jag än har rest, vad jag än har firat och varje gång jag känt det minsta obehag. Då har du varit där och tröstat. Så som min mamma skulle ha gjort, men nu finns hon inte där och du steg in på scenen och tog över mitt liv. För du gjorde verkligen det, tog över. Du såg till att mala ner mig mentalt så att jag till slut inte förstod att det var du som styrde och ställde i mitt liv. Jag trodde att det var jag men det var hela tiden du. Det var du som gjorde att jag och Johan skiljde oss. Det var du som gjorde så att jag och Marcus gjorde slut. det var du som gjorde att jag blev uppsagd från två av mina jobba. Det var du som fick mig att må så dåligt att jag till slut inte såg någon utväg ur den misär du och jag hade skapat oss. Det var du…

Jag vet att du inte är bra för mig, ändå har jag så himla svårt att bryta mig loss. Jag älskade ju dig. Det har varit du och jag mot världen. du har fått mig att skratta, bli lugn, fått mig att somna, tröstat mig när jag har varit ledsen. Du har alltid funnits där. Och nu är du borta. Men jag ser dig överallt, jag kommer aldrig riktigt kunna komma undan dig. Du är överallt.

Det finns ingen som får mig att må så bra som du, det finns ingen som får mig att må så dåligt som du. Du fick mig att inte vilja leva mer, men du var så slug att jag inte förstod att det var på grund av dig som jag mådde så dåligt. & så dåligt som jag mådde i våras har jag aldrig mått. Jag var helt död inuti och tänkte att det var lika bra att jag tog livet av mig. det fanns ingenting kvar för mig i den här världen, jag hatade mig själv och ansåg att jag inte var värd att leva, att alla andra skulle få det bättre utan mig. Jag kände mig ensam och övergiven men jag förstod aldrig att det var du som kommit mellan mig och mina vänner. Jag förstod aldrig att du inte ville mitt bästa. Jag förstod aldrig att du var både min räddare och min bödel.

Nu har vi inte setts på 78 dagar och det är så oerhört skönt. Jag börjar bli mig själv. Jag är på en plats jag aldrig trodde jag skulle komma till igen för 4 månader sedan. Det är faktiskt svårt att förstå att jag är samma person som för fyra månader sen radade upp massor av piller för att jag inte ville leva mer. Det är svårt att förstå det totala mörker jag befann mig i, en värld där jag inte var värd någonting utan bara till besvär, en värld där ingen brydde sig om mig, en värld där jag inte hörde hemma. Nu har jag plötsligt en mening med livet igen, jag har hopp om framtiden och att det blir bra till slut.

Så det här är ett sista farväl. För att du ska veta att det är över nu, jag kommer inte ta tillbaka dig. Jag kommer gå vidare i livet utan dig och det kommer bli hur bra som helst. För utan dig är jag stark på riktigt, utan dig är jag snäll, utan dig är jag klok, utan dig är jag nyfiken, utan dig är jag en bra person. Och jag vill vara en bra person. Därför finns det ingen plats för dig i mitt liv.

Så jag går nu och lämnar dig kvar. För jag är starkare än du. Jag vet det nu.

/Heléne

känslor

jag skrev ett långt inlägg häromdagen, som försvann i cyberrymden. jag har haft två redovisningar den här veckan varav en var djupgående. och som vanligt får jag höra att jag är avstängd, att jag inte är i kontakt med mina känslor. De vill att jag ska bli berörd, känna sorg, vara ledsen. men jag är inte det. jag ser på det hela väldigt nyktert.

uppgiften handlade om konsekvenser. och jag har många konsekvenser. det var väldigt nyttigt att skriva ner dem alla, att se helheten. annars hänger jag upp mig på det ena eller andra, nu fick jag se vad mitt självmedicinerande och min sjukdom faktiskt gjort med mitt liv. och det kanske är sorgligt. men främst är det befriande att skriva ner det. och jag är inte ledsen, jag är väldigt glad att jag är uppe ur mörkret, om än tillfälligt. för vad har jag att vara ledsen över? att jag inte vaknar sjukt trött på morgonen? att jag inte konstant ifrågasätter mig själv? att jag inte lever i det djupaste av mörker?

jag slipper ångest, jag slipper ljuga, jag slipper sova dåligt, jag slipper vilja ta livet av mig. så vad har jag att vara ledsen över? Jag är glad att jag fått en chans att reda rätt på mitt liv. och jag har gråtit, gud va jag har gråtit. men jag är inte ledsen att mitt liv gått från mörkt till ljust. jag vill hålla mig kvar där och med ärliga ögon titta på det som varit men inte grotta ner mig och älta och tycka synd om mig själv. det hjälper inte mig. vad som hjälper mig är att jag varje dag får jobba med mig själv, att min puls är lugn och jämn, att jag får sova gott, att jag får skratta. att jag får känna mig som en del i ett sammanhang. det hjälper mig.

så jag vet inte. jag tycker inte att jag behöver vara ledsen. jag behöver vara glad för det var länge sen jag var det. på riktigt. det var länge sen jag gick en hel dag utan att känna ångest. det var länge sen jag sov hela nätter och vaknade utvilad tidigt på morgonen. så nu när jag gör det har jag kraft, ork och energi att ta itu med livet på ett helt annat sätt. för mig är det tillfrisknande.

nåväl.

jag är på min första helgpermis. första övernattningen hemma och jag sov som en bebis i min älskade säng. jag umgicks med två olika vänner och det var fint. jag har legat i min soffa och tittat på netflix, suttit på min övervuxna uteplats och druckit kaffe. också väldigt fint. och innan jag åker tillbaka ikväll ska jag på NA-möte i malmö. det blir en bra avslutning på veckan. igår hade jag dessutom 60 dagar. två månader utan en endaste liten droppe alkohol. det tror jag inte att jag har haft sen mamma dog för 19 år sen. bara en sån sak.

så jag är glad. jag är trygg. jag känner mig lugn. och jag känner mig tacksam. och lite sugen på livet. det är fint det. ❤

ensam

.
.
.

jag redovisade min livshistoria i veckan. dels för de andra klienterna men även i enskildhet med min behandlare. jag skrev ner allting på datorn så att hon fick läsa. hon såg en väldigt ensam person, som tappat bort sig själv i ett försök att göra alla till lags, på jobb och hemma. var fanns jag?

ja… var finns jag. det vet jag inte, jag förlorade mig själv på vägen i ett försök att vara perfekt, utan att riktigt förstå att det var det jag gjorde. jag ser tillbaka på ett liv som sög musten ur mig bokstavligt talat. middagar, fester, födelsekalas, semestrar, bloggar. jag la mer än 100 % i allt jag gjorde, sålde min själ till djävulen flera gånger om.

det genomsyrar allt jag gjort de senaste 20 åren. att skriva ner allt gjorde det så tydligt, det är uppenbart hur mycket energi som gått åt. jag gick ut folkhögskolan med högsta betyg, samtidigt som min mamma var dödssjuk i cancer. jag besökte mamma varje dag utom en (bara att jag vet det är förödande jobbigt). jag tog min magisterexamen och fick stipendier för ett av malmö högskolas bästa examensarbeten. jag fick jobb innan jag pluggat klart. jag blev teamleader efter ett halvår och testledare efter ett. jag fick högre timpenning efter att min chef på sony ericsson ringt upp min konsultchef och sagt att de ville betala för det arbete jag gjorde. något som min chef aldrig någonsin hade varit med om under sina år i konsultbranchen. jag blev tillfrågad om fast jobb på semc efter två år. jag fick chefsvikariat i en tid då många sades upp. jag träffade johan och fick en fantastisk pojkvän och man.

sen gick det utför. sakta men säkert började något äta upp mig inifrån, smärtan och ångesten kom allt oftare. men ett litet vitt piller kunde få smärtan och ångesten att försvinna. några glas vin likaså. om nätterna fick andra vita piller mig att somna. ihop med ett glas vin, ännu bättre. ångesten kom oftare, mer piller. det blev tuffare på jobbet, hög press på mig själv hemma. fler piller, mer vin, mer sömnpiller. moment 22.

jag kopplade aldrig att pillerna och alkoholen bidrog till mitt dåliga mående. hur kunde jag inte förstå? kommer jag någonsin förstå?

det är en sjukdom jag har. säger de. jag vet rent logiskt att det är så men samhällets definition är inte den samma. det är en fruktansvärt skambelagt sjukdom. få sjukdomar är så skambelagda. men det finns forskning som säger att jo, det är en sjukdom. så jag får väl tro på det.

för mig är det dessutom en sjukdom på liv och död. för det var min missbrukspersonlighet som fick mig att vilja ta livet av mig. och det är inte frågan om om utan när jag hade lyckats. så det är livsfarligt för mig att dricka. de är något jag måste förhålla mig till. ändå känns det inte självklart. jag har inte kapitulerat än även om jag måste förr eller senare. det finns alltid en liten djävul på min axel som säger att ”om ett år kan du testa att ta ett glas vin igen”, ”i framtiden kommer du säkert kunna dricka” osv. det är belöningssystemet som triggar och pockar på uppmärksamhet.

och jag vet att jag på riktigt måste få polletten att ramla ner, det tar bara lite tid. för som det sägs inom NA. en är för mycket och tusen aldrig nog.

så jag bidar min tid, går på möten flera gånger i veckan, djupdyker i mina uppgifter. reflekterar och analyserar mitt beteende, och får fram både goda och onda sidor. men polletten hänger fortfarande en bit upp i luften, ivrigt väntandes på att få trilla ner. jag tror den kommer göra det, så småningom.

alkohol är på liv och död. man kan säga att jag är fruktansvärt alkoholallergisk . det är bara att accepter.

ljuset i tunneln



jag har varit här i två veckor och en dag och jag börjar må bättre och bättre. jag ser positivt på tillvaron och känner att jag är klarsynt och reflekterande. jag försöker acceptera det som varit och inse att jag inte kan förändra det och att jag bara kan påverka det som komma skall. det är en befriande känsla och den fyller mig med självkänsla och mod.

jag har ett bra incitament att hålla mig nykter och medicinfri, då har jag alla möjligheter i världen att få tillbaka det jag en gång hade. i en annan form, det jag hade vill jag inte ha tillbaka men att vara självständig, ha ett roligt jobb, fina vänner och så småningom någon att tycka om. men var sak har sin tid. nu är det tid att hitta mig själv, hur klyschigt det än låter. och jag känner att jag är på väg åt rätt håll, jag börjar förstå hur sjukdomen fungerar och hur den ätit upp mig inifrån. utan den hade jag aldrig försökt begå självmord. och det om något är en sjuhelvetes bra anledning till att inte dricka.

för ingenting blev bättre med alkohol, inte i längden. det hjälpte för stunden men det blev en ond cirkel. nu har jag 38 dagars nykterhet bakom mig och jag känner mig friskare, gladare, mer energi, har hopp om framtiden och tror att det kommer bli bra. Jag sover bra och ihållande, somnar vid tio och vaknar innan sju. känner mig utvilad och inte alls trött. jag har fina kvinnor runt om mig och det är fint att få dela det här med dem även om det tidvis är jobbigt. jag lär mig saker varje dag och är tacksam för det.

ikväll är det NA-möte i höör och i morgon ska vi på talardag i helsingborg. en dag fylld av personer som delar med sig av sina erfarenheter, reflektioner och insikter. det ska bli fint.

ja jag känner mig glad och väldigt tacksam. ryggsäcken är inte så tung och mina steg är lätta. det är en skön känsla att ha inför helgen.

men jag saknar er och hoppas att ni alla har det fint. ❤

godhet

Ett ögonblick där allt jag är fri
Nu väljer jag min egen framtid
Och flyger från en stilla ödeskog
Har inget framför mig på nära håll

Finns inget slut
Aldrig har det känt som om jag aldrig levt förut
Finns inget slut
Aldrig visste jag att början är en krossad mur
Darin – Lagom

min naivitet når inga gränser, i den här skaran tjejer är jag som ett okunnigt litet barn som ser godhet i alla. vilket är en positiv egenskap tycker jag själv. jag är glad att jag inte vet vilka redskap en heroinist använder, eller hur lite fentanyl en människa egentligen kan ta, eller hur människor får för sig att dricka spolarvätska, sniffa lim och tillverkar filter till spliffar av cigarettpaketskartong. jag har (hade) ingen sådan kunskap och det mesta har jag fortfarande ingen aning om, jag vill heller inte veta.

igår fick en av tjejerna hastigt och olustigt åka iväg och det spekuleras i om hon tagit ett återfall och om det isf funnits droger/alkohol på behandlingshemmet. vi vet ingenting, om hon vill får hon berätta om det själv när hon kommer tillbaka. men det gick en våg av oro här igår och spekulationerna gick genast till att det antagligen rör sig om droger. jag tänkte dock att vi inte skulle snacka så mycket om det för i mina ögon så fann jag det inte särskilt troligt. men när jag hört mer om vart de fört henne så inser jag att min naivitet kan vara rätt farlig. måste vakta mig lite. inte dela ut telefonnummer eller liknande till vem som helst. det är inte bara dunungar som sitter här. så kan vi säga.

idag har jag bytt rum, jag fick ett litet rum precis mitt mot den gemensamma toaletten så det är ett jäkla spring där. när några av tjejerna flyttade till en annan byggnad var jag för en gångs skull självisk nog att be om att få ett av de större rummen. ingen av de kvarvarande tjejerna ville flytta så då passade jag på. nu sitter jag i ett rum lika stort som mitt vardagsrum, skönt att ha lite mer plats och lite tystare. jag trivs redan, uppkrupen i sängen i ena hörnet, melissa horn i lurarna och med er i tankarna.

jag har sovit dåligt flera dagar i rad, det påverkar mig direkt. jag blir orolig, andas högt i bröstet och får ingen ro. jag misstänker att det är en av mina mediciner så inatt ska jag hoppa över den och se om sömnen förbättras. här går vi upp kl sju varje morgon och jag försöker gå upp lite tidigare än så eftersom jag har köket som städområde och är ansvarig för att sätta på kaffe, plocka fram frukosten och hålla snyggt.

men det är inte svårt att gå upp klockan sju, jag går oftast och lägger mig runt halvtio-tio och somnar strax därefter. det är lite annan dyngsrytm här. och det är skönt. det är rutiner, städade rum, ansvarsområden. saker jag mår bra av. det gör att jag kan vara i nuet, slippa tänka på massa måsten och saker att ta tag i. att bara vara här och nu. det är sinnesro för mig.