ensam

.
.
.

jag redovisade min livshistoria i veckan. dels för de andra klienterna men även i enskildhet med min behandlare. jag skrev ner allting på datorn så att hon fick läsa. hon såg en väldigt ensam person, som tappat bort sig själv i ett försök att göra alla till lags, på jobb och hemma. var fanns jag?

ja… var finns jag. det vet jag inte, jag förlorade mig själv på vägen i ett försök att vara perfekt, utan att riktigt förstå att det var det jag gjorde. jag ser tillbaka på ett liv som sög musten ur mig bokstavligt talat. middagar, fester, födelsekalas, semestrar, bloggar. jag la mer än 100 % i allt jag gjorde, sålde min själ till djävulen flera gånger om.

det genomsyrar allt jag gjort de senaste 20 åren. att skriva ner allt gjorde det så tydligt, det är uppenbart hur mycket energi som gått åt. jag gick ut folkhögskolan med högsta betyg, samtidigt som min mamma var dödssjuk i cancer. jag besökte mamma varje dag utom en (bara att jag vet det är förödande jobbigt). jag tog min magisterexamen och fick stipendier för ett av malmö högskolas bästa examensarbeten. jag fick jobb innan jag pluggat klart. jag blev teamleader efter ett halvår och testledare efter ett. jag fick högre timpenning efter att min chef på sony ericsson ringt upp min konsultchef och sagt att de ville betala för det arbete jag gjorde. något som min chef aldrig någonsin hade varit med om under sina år i konsultbranchen. jag blev tillfrågad om fast jobb på semc efter två år. jag fick chefsvikariat i en tid då många sades upp. jag träffade johan och fick en fantastisk pojkvän och man.

sen gick det utför. sakta men säkert började något äta upp mig inifrån, smärtan och ångesten kom allt oftare. men ett litet vitt piller kunde få smärtan och ångesten att försvinna. några glas vin likaså. om nätterna fick andra vita piller mig att somna. ihop med ett glas vin, ännu bättre. ångesten kom oftare, mer piller. det blev tuffare på jobbet, hög press på mig själv hemma. fler piller, mer vin, mer sömnpiller. moment 22.

jag kopplade aldrig att pillerna och alkoholen bidrog till mitt dåliga mående. hur kunde jag inte förstå? kommer jag någonsin förstå?

det är en sjukdom jag har. säger de. jag vet rent logiskt att det är så men samhällets definition är inte den samma. det är en fruktansvärt skambelagt sjukdom. få sjukdomar är så skambelagda. men det finns forskning som säger att jo, det är en sjukdom. så jag får väl tro på det.

för mig är det dessutom en sjukdom på liv och död. för det var min missbrukspersonlighet som fick mig att vilja ta livet av mig. och det är inte frågan om om utan när jag hade lyckats. så det är livsfarligt för mig att dricka. de är något jag måste förhålla mig till. ändå känns det inte självklart. jag har inte kapitulerat än även om jag måste förr eller senare. det finns alltid en liten djävul på min axel som säger att ”om ett år kan du testa att ta ett glas vin igen”, ”i framtiden kommer du säkert kunna dricka” osv. det är belöningssystemet som triggar och pockar på uppmärksamhet.

och jag vet att jag på riktigt måste få polletten att ramla ner, det tar bara lite tid. för som det sägs inom NA. en är för mycket och tusen aldrig nog.

så jag bidar min tid, går på möten flera gånger i veckan, djupdyker i mina uppgifter. reflekterar och analyserar mitt beteende, och får fram både goda och onda sidor. men polletten hänger fortfarande en bit upp i luften, ivrigt väntandes på att få trilla ner. jag tror den kommer göra det, så småningom.

alkohol är på liv och död. man kan säga att jag är fruktansvärt alkoholallergisk . det är bara att accepter.

ljuset i tunneln



jag har varit här i två veckor och en dag och jag börjar må bättre och bättre. jag ser positivt på tillvaron och känner att jag är klarsynt och reflekterande. jag försöker acceptera det som varit och inse att jag inte kan förändra det och att jag bara kan påverka det som komma skall. det är en befriande känsla och den fyller mig med självkänsla och mod.

jag har ett bra incitament att hålla mig nykter och medicinfri, då har jag alla möjligheter i världen att få tillbaka det jag en gång hade. i en annan form, det jag hade vill jag inte ha tillbaka men att vara självständig, ha ett roligt jobb, fina vänner och så småningom någon att tycka om. men var sak har sin tid. nu är det tid att hitta mig själv, hur klyschigt det än låter. och jag känner att jag är på väg åt rätt håll, jag börjar förstå hur sjukdomen fungerar och hur den ätit upp mig inifrån. utan den hade jag aldrig försökt begå självmord. och det om något är en sjuhelvetes bra anledning till att inte dricka.

för ingenting blev bättre med alkohol, inte i längden. det hjälpte för stunden men det blev en ond cirkel. nu har jag 38 dagars nykterhet bakom mig och jag känner mig friskare, gladare, mer energi, har hopp om framtiden och tror att det kommer bli bra. Jag sover bra och ihållande, somnar vid tio och vaknar innan sju. känner mig utvilad och inte alls trött. jag har fina kvinnor runt om mig och det är fint att få dela det här med dem även om det tidvis är jobbigt. jag lär mig saker varje dag och är tacksam för det.

ikväll är det NA-möte i höör och i morgon ska vi på talardag i helsingborg. en dag fylld av personer som delar med sig av sina erfarenheter, reflektioner och insikter. det ska bli fint.

ja jag känner mig glad och väldigt tacksam. ryggsäcken är inte så tung och mina steg är lätta. det är en skön känsla att ha inför helgen.

men jag saknar er och hoppas att ni alla har det fint. ❤

godhet

Ett ögonblick där allt jag är fri
Nu väljer jag min egen framtid
Och flyger från en stilla ödeskog
Har inget framför mig på nära håll

Finns inget slut
Aldrig har det känt som om jag aldrig levt förut
Finns inget slut
Aldrig visste jag att början är en krossad mur
Darin – Lagom

min naivitet når inga gränser, i den här skaran tjejer är jag som ett okunnigt litet barn som ser godhet i alla. vilket är en positiv egenskap tycker jag själv. jag är glad att jag inte vet vilka redskap en heroinist använder, eller hur lite fentanyl en människa egentligen kan ta, eller hur människor får för sig att dricka spolarvätska, sniffa lim och tillverkar filter till spliffar av cigarettpaketskartong. jag har (hade) ingen sådan kunskap och det mesta har jag fortfarande ingen aning om, jag vill heller inte veta.

igår fick en av tjejerna hastigt och olustigt åka iväg och det spekuleras i om hon tagit ett återfall och om det isf funnits droger/alkohol på behandlingshemmet. vi vet ingenting, om hon vill får hon berätta om det själv när hon kommer tillbaka. men det gick en våg av oro här igår och spekulationerna gick genast till att det antagligen rör sig om droger. jag tänkte dock att vi inte skulle snacka så mycket om det för i mina ögon så fann jag det inte särskilt troligt. men när jag hört mer om vart de fört henne så inser jag att min naivitet kan vara rätt farlig. måste vakta mig lite. inte dela ut telefonnummer eller liknande till vem som helst. det är inte bara dunungar som sitter här. så kan vi säga.

idag har jag bytt rum, jag fick ett litet rum precis mitt mot den gemensamma toaletten så det är ett jäkla spring där. när några av tjejerna flyttade till en annan byggnad var jag för en gångs skull självisk nog att be om att få ett av de större rummen. ingen av de kvarvarande tjejerna ville flytta så då passade jag på. nu sitter jag i ett rum lika stort som mitt vardagsrum, skönt att ha lite mer plats och lite tystare. jag trivs redan, uppkrupen i sängen i ena hörnet, melissa horn i lurarna och med er i tankarna.

jag har sovit dåligt flera dagar i rad, det påverkar mig direkt. jag blir orolig, andas högt i bröstet och får ingen ro. jag misstänker att det är en av mina mediciner så inatt ska jag hoppa över den och se om sömnen förbättras. här går vi upp kl sju varje morgon och jag försöker gå upp lite tidigare än så eftersom jag har köket som städområde och är ansvarig för att sätta på kaffe, plocka fram frukosten och hålla snyggt.

men det är inte svårt att gå upp klockan sju, jag går oftast och lägger mig runt halvtio-tio och somnar strax därefter. det är lite annan dyngsrytm här. och det är skönt. det är rutiner, städade rum, ansvarsområden. saker jag mår bra av. det gör att jag kan vara i nuet, slippa tänka på massa måsten och saker att ta tag i. att bara vara här och nu. det är sinnesro för mig.