det var en gång

…så börjar alla sagor, även de utan vackra slut där prinsen får prinsessan eller där vargen inte äter upp farmor. fast i min saga äter vargen upp både prinsen, prinsessan och farmor.

min saga började långt innan jag blev sjuk men det är först nu, tjugo år senare jag börjar ana vad de bakomliggande problemen är och alltid har varit. jag är skolexemplet på en duktig flicka och när folk hör mig prata om vad jag gjort i mitt liv så låter det som ett exemplariskt liv. bakom fasaden då.

men jag ska kanske ta det från början, eller i alla fall någonstans i mitten, då min sjukdom visade sig för första gången.

en kan nog säga att jag kunde räknas in bland en av de framgångsrika, de som gjort en bra karriär, stigit i grader och lön, hade ett rikt socialt liv och hade kontroll på läget. problemet var bara att jag hade haft det så här i nästan elva år. elva år med ständig inre press att lyckas, att klara mig själv, att inte få misslyckas.

det blir gärna så när ens mamma dör i cancer och en som 22-24-åring får ta det största ansvaret. att ständigt vara orolig, trött och rädd, att ständigt besöka mamma på sjukhuset, att få reda på att hennes liv inte skulle gå att rädda. som om det inte var nog pluggade jag hårt samt fick tampas med en icke nämnbar släkting som gjorde allt annat än att dra sitt strå till stacken.

när hon till slut dog fick jag en liten paus, jag tog ett halvår för återhämtning (men pluggade fortfarande) innan jag var redo för livet igen. ett liv utan någon att förlita mig på, inte på någon annan än mig själv. 2001 påbörjades den delen av mitt liv då den duktiga flickan steg in på scenen på riktigt och vägen mot undergången startade.

det är om detta min blogg kommer handla om i huvudsak. hur en kan gå från ett ganska bekymmerslöst liv till ett liv där jag aldrig var bra nog för mig själv, där allt alltid måste vara perfekt, där jag inte kunde eller fick misslyckas på några plan. organisation, planering och att ha kontroll var a och o. där jag tog hand om allt och alla för att slippa ta hand om mig själv. för om jag behövde ta hand om mig själv skulle jag vara tvungen att vända blicken inåt. och det hade varit alldeles för jobbigt.

om jag vetat då vad jag vet nu skulle jag givetvis ha gjort allt annat än det jag gjorde. jag skulle tagit hjälp, fått utlopp för alla känslor jag förträngt, allt jag stoppat in i en liten låda någonstans långt där inne där den sen fick växa sig allt starkare och större, precis som en cancersvulst. för i likhet med cancer så försvinner inte svulsten av sig själv eller utan hjälp, den växer sig bara större och större tills den tar över allt. tills den dödar känslor, självkärlek och självaktning. tills den äter upp all kraft, all glädje och all styrka, tills den förstör ditt liv på så många sätt att en knappt kan tro att det är möjligt.

men där är jag nu, med en cancersvulst i form av psykisk ohälsa som har förstört mycket i mitt liv och som jag inte är säker på att jag kommer kunna besegra. så börjar slutet på sagan.