farväl till drogen


idag har jag slutfört steg 1 av de tolv stegen i stegarbetet. det var/är ett stort arbete. jag fick ett häfte på tolv sidor med frågor att svara på. det blev 13 A4-sidor på datorn. jag har grundligt gått genom mitt liv, hur jag har blivit maktlös och hur drickandet och tabletterna totalt styrt mitt liv. det är en skrämmande läsning. den sista delen av steg 1 är ett avskedsbrev till drogen. här kommer mitt.

AVSKEDSBREV TIL DROGEN

FARVÄL.

Jag saknar dig mindre och mindre, jag vill att du ska veta det. Jag tänker inte på dig dagligen och klarar än så länge av att stå emot dig. Ju längre tid vi är ifrån varandra ju lättare blir det men jag vet att jag aldrig kommer glömma dig. Du har varit en stabil punkt här i livet. Jag minns hur du smakar, hur lugnet steg i min kropp samtidigt som du landade inuti mig. Den varma men ändå kalla känslan som är så välbekant. Jag minns hur det kändes att ta på dig, dina former och din hals. Dina dofter, ibland lite unkna men ändå dina.

Dig har jag kunnat lita på, du har varit med mig vart jag än har rest, vad jag än har firat och varje gång jag känt det minsta obehag. Då har du varit där och tröstat. Så som min mamma skulle ha gjort, men nu finns hon inte där och du steg in på scenen och tog över mitt liv. För du gjorde verkligen det, tog över. Du såg till att mala ner mig mentalt så att jag till slut inte förstod att det var du som styrde och ställde i mitt liv. Jag trodde att det var jag men det var hela tiden du. Det var du som gjorde att jag och Johan skiljde oss. Det var du som gjorde så att jag och Marcus gjorde slut. det var du som gjorde att jag blev uppsagd från två av mina jobba. Det var du som fick mig att må så dåligt att jag till slut inte såg någon utväg ur den misär du och jag hade skapat oss. Det var du…

Jag vet att du inte är bra för mig, ändå har jag så himla svårt att bryta mig loss. Jag älskade ju dig. Det har varit du och jag mot världen. du har fått mig att skratta, bli lugn, fått mig att somna, tröstat mig när jag har varit ledsen. Du har alltid funnits där. Och nu är du borta. Men jag ser dig överallt, jag kommer aldrig riktigt kunna komma undan dig. Du är överallt.

Det finns ingen som får mig att må så bra som du, det finns ingen som får mig att må så dåligt som du. Du fick mig att inte vilja leva mer, men du var så slug att jag inte förstod att det var på grund av dig som jag mådde så dåligt. & så dåligt som jag mådde i våras har jag aldrig mått. Jag var helt död inuti och tänkte att det var lika bra att jag tog livet av mig. det fanns ingenting kvar för mig i den här världen, jag hatade mig själv och ansåg att jag inte var värd att leva, att alla andra skulle få det bättre utan mig. Jag kände mig ensam och övergiven men jag förstod aldrig att det var du som kommit mellan mig och mina vänner. Jag förstod aldrig att du inte ville mitt bästa. Jag förstod aldrig att du var både min räddare och min bödel.

Nu har vi inte setts på 78 dagar och det är så oerhört skönt. Jag börjar bli mig själv. Jag är på en plats jag aldrig trodde jag skulle komma till igen för 4 månader sedan. Det är faktiskt svårt att förstå att jag är samma person som för fyra månader sen radade upp massor av piller för att jag inte ville leva mer. Det är svårt att förstå det totala mörker jag befann mig i, en värld där jag inte var värd någonting utan bara till besvär, en värld där ingen brydde sig om mig, en värld där jag inte hörde hemma. Nu har jag plötsligt en mening med livet igen, jag har hopp om framtiden och att det blir bra till slut.

Så det här är ett sista farväl. För att du ska veta att det är över nu, jag kommer inte ta tillbaka dig. Jag kommer gå vidare i livet utan dig och det kommer bli hur bra som helst. För utan dig är jag stark på riktigt, utan dig är jag snäll, utan dig är jag klok, utan dig är jag nyfiken, utan dig är jag en bra person. Och jag vill vara en bra person. Därför finns det ingen plats för dig i mitt liv.

Så jag går nu och lämnar dig kvar. För jag är starkare än du. Jag vet det nu.

/Heléne

att vara på väg…

Tell me somethin’ girl
Are you happy in this modern world?
Or do you need more?
Is there somethin’ else you’re searchin’ for?

I’m falling
In all the good times I find myself longin’ for change
And in the bad times I fear myself

Shallow – A star is born

det börjar nu, en ny del av mitt liv. för så måste jag se på det, att det är början på något nytt, att det är ett avslut på något gammalt. måste vara öppen för att det kommer göra ont, vara svårt, få magen att dra ihop sig, salta tårar utmed min kind. för så måste det vara.

jag är beredd, ge mig allt ni har, jag behöver få känna, börja ta itu med det där svarta som kletat ihop sig innanför mina murar. sluta skylla på andra, sluta förvänta mig att alla ska vara som jag, sluta försöka fixa alla andras problem och försöka jobba med mina egna. för dem finns det gott om.

börja förstå vad jag mår bra av, vad jag vill med resten av mitt liv eller om så bara i morgon. för jag har tappat bort det där, det gjorde jag för länge sen. jag minns det så klart. han frågade vad jag hade för drömmar och jag hade inget svar. det är nästan 15 år sen och jag har fortfarande inget svar. jag har inga speciella drömmar, något specifikt att se fram mot, inga stora projekt eller önskemål.

just nu vill jag bara bli frisk och bra och se på världen med tillförsikt och ett barns nyfikna ögon. se möjligheterna istället för problemen. titta mer i framrutan och mindre i backspegeln. sikta uppåt och framåt, ta tillbaka livet.

det börjar nu.

på botten


jag missa telefon-tiden hos kronofogden igen
men jag lär ju mig aldrig av mina misstag
vilket ämne det jag har en brist av
varför går jag alltid över gränsen
min hjärna den står där brevid när det händer
jag måste ringa runt och be om förlåt
känns som jag hellre vill dö men vi får se hur det går
tacka fan för mina polare har tålamod med mig
hade jag vart dom hade jag knappt tåla att se mig
min kyl den är tom, mina pengar är slut
alla ledtrådar säger: förändra dig nu
patetisk och ynklig, fy fan vilken dag
Jag duschar men samvetet, det sitter kvar

Timbuktu – The botten is nådd


det börjar rasa allt mer nu, livet. ett problem leder till ett annat och det hela blir en kedja av problem jag inte klarar mig ur. just nu är ekonomin det som tär hårdast på mig. eftersom jag blev uppsagd från mitt jobb får jag ”bara” ca 11600 kr ut per månad från försäkringskassan. det kan man ju klara sig på. om man inte har hyra, CSN, kallhyra, bredband, lån, försäkringar, sjukhusräkningar, mediciner, diesel att betala. kanske kan jag täcka de kostnaderna hjälpligt med pengarna jag får men då blir det inte en endaste krona över till mat, hygien osv. inte en endaste krona.

det går ju inte. jag får inte ihop det hur jag än försöker. och ja, jag har satt mig själv i den här sitsen. jag är inte ute efter sympatier, det är mitt fel från början till slut. men det hjälper inte just nu att veta att det är mitt eget fel.

jag vrider och vänder på problemet och vet att det inte går att stoppa huvudet i sanden. då går räkningarna till inkasso, vilket bara ger en ökad summa att betala. och efter det kommer de lämnas till kronofogden och det är mer eller mindre en katastrof. då har jag verkligen satt mig rejält i skiten.

så jag ringer runt och ser vad jag kan skjuta upp, vilka som kan ge mig en betalningsfri månad (skjuter problemet framför mig), om det går att göra en avbetalningsplan. men det hjälper inte, jag får det ändå inte att gå ihop.

det enda som ger mig hopp är att jag slipper vara sjukskriven efter den här perioden vilket då gör mig tillgänglig för arbetsmarknaden och då kickar min a-kassa in och bör ge det dubbla ut per månad (har varit medlem i unionen och a-kassan sen mina universitetsstudier) fram tills dess att jag får ett nytt jobb. då har jag en chans att komma igen, att beta av räkningar och börja spara lite per månad så att jag inte hamnar i den här situationen igen.

dock måste jag ju bli frisk för att slippa vara sjukskriven.

men fram tills dess sitter jag i en rävsax, en som jag satt ut själv. och det gör inte att jag mår bättre. moment 22 all over igen. och ångesten samlas i bröstet och andningen ligger högt upp och når aldrig magen. och det enda jag vill är att döva ångesten med tabletter eller alkohol, eftersom det är det enda sätt jag vet hur man får bort det som får hjärtat att göra ont, får andningen att bli normal, får tankarna att tryckas undan och kroppen att bli lugn. men jag kan inte och får inte använda mig av de metoderna längre, det är ju det som satt mig i den situationen jag är i nu.

så nu måste jag stå ut med ångesten som bara ökar och ökar med problemen som hopar sig. det är en omöjlig ekvation.

ångest

Just när jag tror jag har hittat hem
Ska jag packa väskorna igen
Jag vill inte ha någonting för lätt
Måste våga trampa lite snett
Stark och svag och allting däremellan
Aldrig mer, men kanske en gång till
Jag har inget val, jag måste välja
Jag vet vad jag vill, jag vet ingenting

Molly Sandén – Sand

igår hade jag en sån där dag, som känns omöjlig att ta sig genom. olidligt lång, tyst, ensam men med en huvudvärk som stoppade all sorts interaktion. så jag sov, sov och sov lite till.

skjuter allting en bit framför mig

det är dags. snart är det dags. att packa ner det allra viktigaste. samla ihop det jag behöver under tre månader av mitt liv. hur vet jag det? hur ska jag veta vad jag behöver i mitten av september redan nu.

”ta inte med för mycket”

eftersom jag inte vet när jag ”får lov att åka hem” igen (dvs dagspermission) så planerar jag för tre månader. jag förutsätter att jag tar med mig för mycket och för lite. om det är något jag vet så är det just det, det blir fel hur jag än gör. jag kan inte förutse precis allt så som jag så ofta försöker göra. jag kan inte planera i minsta detalj för det är bortom min kontroll.

läskigt, otroligt läskigt.

jag tillåter dem att låsa in mig. frivilligt. ger upp mina rättigheter. låter någon annan bestämma hur mina dagar ska se ut. vad jag får och inte får göra. jag kommer inte ens kunna ta två panodil utan att fråga innan. jag måste ge upp en del av min integritet för att bli hel. för att kanske bli hel.

för att kanske bli hel.

bli jag någonsin hel? kanske har jag varit halv så länge att jag inte kan se helheten. är för dålig på att lägga pussel, allra minst mitt eget. ser inte sammanhangen, ser inte vilken bit som passar var och därför är allt för många pusselbitar på fel plats, jag har tvingat ner dem med våld. med hammaren i högsta hugg har jag sett till att bitarna fått plats trots att de inte satt rätt.

för att jag trodde att det skulle var så. en färdig mall på hur livet ”ska” se ut. och det är vackert, tills det inte är det längre. när det fula bryter sig genom, när bitarna uppenbart inte sitter rätt. när vi upptäcker att livet rämnar så är det oftast för sent. förfallet börjar långt tidigare men vi struntar i de tecken vi ser. jag tryckte undan sådant som skavde, stod ut med sådant som fick det att rasa och riva inuti bröstet. för det är så jag har lärt mig.

nu ska jag lära om. tror jag. jag vet faktiskt inte helt och hållet vad som kommer att ske de närmaste månaderna. i värsta fall står jag på samma punkt som idag. i bästa fall har jag växt, satt bitarna på rätt plats, ser helheten. har rimliga krav på mig själv, vågar säga nej. vågar misslyckas. vågar att tänka på mig själv först och främst. vågar tycka om mig själv.

i bästa fall.

känslokall = likgiltig?

Med mig finns inga tillfälligheter
Klockan är tre så bara säg vad du heter
Har ingen hyfs eller heder
Jag kan inte va normal
Finns inga tillfälligheter
Det blir alltid samma sak
Jag skjuter allt bara några meter
Och sen är jag den som drar

Veronica Maggio

det har varit en dag i funderingarnas tecken. på stranden med all tid i världen för hjärnan att slå knut på sig själv så blir det lätt så. jag började fundera på när jag är som mest kreativ, när jag skrivit mina bästa texter och varit mest ”äkta”. och tyvärr är det nog under inflytande av alkohol och/eller läkemedel. jag ska inte göra någon som helst jämförelse med genier som gjort sin/sina bästa musik, tavlor, poesi etc under inflytande av diverse substanser men nog finns det något i det där. att öppna sitt sinnen, få utlopp för delar i själen som är avstängda. avstängda för att det skulle bli för jobbigt annars.

för 20 år sen gav min mamma mig prozac eftersom hon inte orkade med mina humörsvängningar. jag åt dem i två veckor men märkte hur avtrubbad jag blev och slutade äta dem direkt. för tio år sen, när min psykiska ohälsa visade sitt fula tryne på riktigt för första gången så fick jag till sist ge med mig och börja ta ”lyckopiller”. för att komma ut ur den spiral jag hamnat i. då sa läkaren att jag skulle vara tvungen att ta medicinen i sex månader och jag blev chockad. tio år senare inser jag att det var en kraftig underdrift.

jag skulle vilja komma så långt att jag slapp mina stämningshöjande och ångestdämpande mediciner. jag förstår att det kanske är en omöjlighet men jag behöver få känna igen. inte bara vara för alla andras skull. inte se mitt värde i det beröm jag levt på i 20 år. att se och förstå att jag är värd något även när jag inte gör saker för andra. att jag är meningsfull, viktig och omtyckt även när jag inte är alla till lags.

kommer jag komma dit? en kan alltid hoppas. kanske får jag chansen nu när jag kommer få spendera tre månader med att rannsaka mig själ och mitt liv, att med mikroskåp syna varenda litet korn som kan ha betydelse för den situation jag är i idag.

men däri ligger kanske till viss del förklaringen till var jag är idag. att jag stängt av så länge så att för att känna har jag varit tvungen att ha ett motgift för att få känna på riktigt, för att kunna ventilera, kunna leva. även om det till slut tog ifrån mig allt. då när spärrarna släpper och jag tillåter orden flöda, tillåter mig vara äkta och känslosam. kommer åt det där som jag i vanliga fall inte har åtkomst till. det som är begravt djupare än marianergraven. det som bara kommer fram då lager efter lager skalats av och bort. först då kommer känslorna fram, först då har jag kunnat känna, känna på riktigt.

är det borta för alltid nu? jag hoppas inte det. jag ska göra allt i min makt för att få tillbaka känslorna, de äkta känslorna. jag ska göra vad som krävs för att ändra mitt synsätt, för att hitta mitt eget värde, för att känna att jag är bra och duglig trots att jag inte är bäst eller försöker hårdast.

det lovar jag mig själv.

vågar du, vågar jag

I, I’ve been keeping secrets from you dear
There’s things of me are scared and you’re my fear
The crack goes in the ground
And you, you’ve been coming closer to the edge
Wondering what goes on in my head
And so I shut you out

Smith and Tell – Forgive me friend

i väntans tider
allt är satt på paus, det enda jag kan göra är att vänta, vänta och vänta lite till.

jag har mina dagliga möten, jag kommer ut men jag är uttråkad. vill helst sova bort dagarna så att de försvinner. det är det enda sättet att klara av detta vakkum som jag hamnat i.

sleep, eat, think, repeat

i går skulle det ha varit tio år. istället var det ingenting. ett datum mitt bland alla andra, varken mer eller mindre betydelsefullt. från att ha varit en stor dag till ingenting. märkligt hur en kan anpassa sig, hur livet går vidare trots förändringar stora som titanics undergång.

för under ett år har jag separerat, gjort slut, skilt mig, träffat nygammal pojkvän, nästan flyttat, gjort slut, flyttat hem igen, sagt upp mig från mitt jobb, börjat på nytt jobb, träffat ny man en kort tid, delvis flyttat till göteborg, blivit prejad av en långtradare, blivit uppsagd från mitt jobb, inlagd på psyket, försökt ta mitt liv tre gånger men tänkt tanken så många gånger fler. och nu, behandlingshem.

och inget är sig likt ändå känner jag igen känslan. känslan av att vara i limbo, vänta på att något ska hända, att inte kunna finna sig i stunden, alltid framåt, uppåt. nu. stillastående. som ett tåg som aldrig lämnar perrongen. ett liv på väg någonstans men utan att veta slutstationen.

jag vill vidare nu, stått stilla allt för länge. samtidigt rusat fram i 180. en paradox så säg. men hatar att stå stilla, att ha tråkigt och är den farligaste av känslor. dags att börja känna, dags att börja rota, dags att börja städa i mitt inre. ta tag i det där som legat som en klump svart tjära över allting allt för länge. det är dags nu.

förståelse

om du aldrig varit i samma eller liknande situation så kommer du inte förstå. det är inte bara att ”rycka upp sig”, ”det ordnar sig”,”läs den här boken så ska du se att det ordnar sig” eller vad för andra klyschor du kommer på att säga. saker du aldrig skulle komma på tanken att säga det till någon som brutit båda benen eller någon med diabetes.

det går inte att jämföra sjukdomar och definitivt inte inom psykisk ohälsa. eftersom jag lärt känna en hel del nu med olika grader av psykisk ohälsa så vet jag att monstret ser olika ut för varje person, även om en delar vissa saker inom sjukdomen. den gemensamma faktorn är dock bristen på förståelse från andra. de som inte förstår hur ångest kan riva och slita i bröstet, hur det kan kännas som att allt kommer att rämna för minsta lilla sak som går fel, hur blod från en nyskuren arm kan få ångesten att släppa för stunden, hur det är att höra röster och inte veta om de är verkliga eller ej, hur det är att verkligen inte orka. att inte orka gå upp ur sängen, att inte orka duscha, att inte orka laga mat, att inte orka gå till affären, att inte orka städa sitt hem.

för en del är det lika jobbigt att ta sig ut från sin lägenhet eller hus för att gå till affären som det är för andra att springa ett maratonlopp. det sistnämnda görs dock oftast frivilligt. för andra är det att hela tiden känna sig otillräcklig, att inte vara lika bra, duktiga, kunniga, ordentliga som andra. någon som jag i mångt och mycket tror uppstår i det sociala mediesamhälle vi har skapat. där folk alltid bor i vackra, nystädade, perfekt hem med de senaste inredningstrenderna, där folk lagar fantastiska middagar som de (vi, jag är på intet sätt oskyldig i det sammanhanget) gärna delar med oss av på Instagram medan den vidbrända omeletten aldrig kommer längre än till soptunnan.

för en del är det att betala räkningar, för andra att klara av att läsa några sidor i en bok och minnas vad en precis läst. för en del är det ett helt företag att ens kunna äta lite lunch, för att ångesten gör så att det vänder sig i magen vid tanken på mat och varje tugga blir som kinesisk vattentortyr.

för vissa är det likgiltighet. där en stängt inne alla känslor som skapar oro i kroppen. där en stängt av både inloppet och utloppet för att slippa känna ens det minsta lilla. för vissa är det att vara så avtrubbad att det inte spelar någon roll om man lever eller ej. för andra är det att ha djup ångest som inte går över och som gör att livet känns outhärdligt och döden känns som ett bättre alternativ.

psykisk ohälsa visar sig i alla former och skepnader. det finns inte två som har exakt samma problem och som går att ”fixa” med exakt samma lösning. det finns inga bandage eller gips för att läka ihop en trasig själ, ett uttömt självförtroende eller gränslös apati. det finns inte en medicin som fungerar precis likadant på två människor. det som hjälper den ena kanske ökar ångesten hos den andra. men visst finns det mediciner som lindrar, hjälper och stöttar. men hjärnan och själen är komplicerade ting som vi inte alltid (eller någonsin) förstår oss på. det går inte att sätta plåster på själen eller att bara ge tabletter till en alldeles för trött och skadad hjärna.

hade det varit så lätt hade vi inte varit så här många som faktiskt mår så här dåligt. då hade vi inte haft platsbrist inom psykiatrin, självmord, självmedicinering och kroppar sargade av ärr efter diverse sjävskadebeteenden. då hade vi kunnat sätta bandage och plåster på det som gör ont och det som inte går att förklara. men det går helt enkelt inte.