när det aldrig tar slut




jag är trött. så trött. det har varit turbulent här i flera dagar. kanske är det en del av att leva med en mängd andra beroendemänniskor. för om en av oss kan ställa till kaos med våra liv så kan 17 beroendepersoner verkligen ställa till det. och just nu är det något nytt varje dag. jag håller mig utanför. såklart. jag kan hålla isär person och sak och blandar mig inte i.

i lördags efter min dagspermission kom jag tillbaka till det som skulle bli en vattendelare här. för att koka ner det så hade en person (X) sagt saker till personalen om en annan person (Y) som kanske inte var så bra. jag försökte få henne till att be om ursäkt till (Y) men det kom aldrig någon ursäkt trots upprepade tillfällen. under söndagen eskalerade skitsnacket, vilket är lätt hänt eftersom vi har en del dötid och det aldrig kom någon ursäkt. på kvällen tog det hus i helvete i bilen på väg hem från NA-mötet. det skreks och gapades och stämningen var allt annat än bra. nu blandade person tre (Z) sig i också. detta ledde till att X började gråta. ord som golare, fitta, idiot etc florerade friskt.

jag försökte återigen säga till X att hon kanske borde be Y om ursäkt men icke. istället pratade hon med personalen igen, vilket Y och Z såg. vilket naturligtvis spädde på snacket. det här pågick någon timme men till sist fick en i personalen nog och kom ut där vi (jag var dock i köket) satt och skrek och var skitarg. sen tog hon in en och en och pratade med dem. jag gick upp på mitt rum. ytterligare en timme förflöt när det helt plötsligt slängdes i dörrar, möbler flög och folk skrek på varandra. helt galet. vi var några som gick ut och gick med Y och Z för att lugna ner dem. sen tog jag natt.

dagen efter trodde vi att vi alla skulle sitta tillsammans och prata ut. då hade vi kunnat lösa det hela. jag är dessutom helt övertygad om att om X hade bett Y och ursäkt redan på söndagen hade det kunnat hejdas redan då. men så blev inte fallet. istället fick Y och Z sitta i samtal med behandlarna och fick inte var med under våra grupptimmar. Y hade redan sagt att hon inte ville vara kvar men på måndag eftermiddag fick både Y och Z veta att de skulle bli utskrivna. behandlarna ansåg att de inte kunde hjälpa dem vid den här tidpunkten. till saken hör att flera personer pratat med personalen om att de kände sig otrygga, att Y och Z sa ditten och datten.

sen gick det snabbt. inom en halvtimme hade de båda packat ihop sina rum och blev sedan körda till malmö. väldigt tråkigt. en av dem är en som jag kommit väldigt nära och det var ledsamt att hon fick lämna. men vi alla trodde att det nu skulle bli lugnt iaf. men icke. på kvällen rök två andra personer ihop, ang det som hänt. ingen ro och inget lugn. de har dock försoningskramats även om de nog aldrig kommer tycka om varandra.

sen la sig lugnet. vi är bara elva kvar här nu. det märks väldigt tydligt, det är tomt och lite tråkigare. men säg det lugn som varar. idag kom den tjej som blivit körd till medicinen tillbaka. det är samma person som tagit hit narkotikaklassade tabletter och som tagit dem här under en lång tid. det känns otryggt.

jag har nog berättat om hussystemet här men jag drar det en gång till. först hamnar man i primären. där bor man några veckor eller längre tid. när de anser att man är självgående, deltar, inte har behov av personal dygnet runt får man flytta ner till ett annat hus. om man bor i det andra huset och missköter sig så får man flytta tillbaka till primären. och det fick den här tjejen göra idag. men som tur var flyttade jag ut ur primären just idag och ner till det andra huset. det är där jag sitter och skriver detta nu. här finns det tre avdelningar som är som tre större lägenheter. i min vinge är det fem rum, kök, vardagsrum, hall och uteplats. här har vi mer eller mindre egna toaletter och duschar och slipper kolloduscharna som finns i primären. otroligt skönt. dock är det inte speciellt hög standard.

och nu är jag trött. jag redovisade mina konsekvenser för gruppen idag, det tog en och en halv timme. båda mina behandlare kommenterade att jag är avstängd, de vill att jag ska vara sorgsen och gråta men jag är inte sorgsen. för mig var det nyttigt att lista alla konsekvenser för det får mig att förstå hur jag hamnade så djupt att jag inte ville leva mer. nu har jag det svart på vitt, kan lägga det bakom mig och försöka börja om. jag är väldigt skärpt gällande vad jag gått genom, vad jag orsakat och vilka konsekvenser det till slut gav mig. jag behöver inte sitta och gråta över det faktum att jag inte ville leva, eller att mitt äktenskap tog slut. jag har gråtit över det flera gånger innan. till slut är det inte så farligt att ta på de sakerna längre.

men kanske är det ett problem, vad vet jag. men nu ska jag inte tråka ut er längre. det är fint att ni läser och jag saknar er.







det är kaos




det är fullkomlig kaos här. det har pågått i några dagar och det börjar göra mig utmattad. behandlingshemmet är tänkt som en fristad från frestelser och droger men de senaste dagarna har det uppenbarligen funnits narkotikaklassade mediciner här.

egentligen började allt förra torsdagen då en tjej (vi kan kalla henne X) plötsligt bestämde sig för att hon skulle skriva ut sig själv. out of the blue. vi försökte övertala henne att stanna men till ingen nytta. på fredagen hade hon ångrat sig och bad om att få komma tillbaka. vilket hon fick men först på måndagen (den här veckan). måndagen började med att en annan tjej berättade att hon tagit ett återfall under helgen. mdma, cannabis och imovan (insomningstabletter). sen kom X tillbaka och även hon hade tagit ett återfall, hon hade rökt hasch hela helgen. på lunchen samma dag berättar en annan tjej att även hon tagit ett återfall. hon hade fått åka och simma på torsdagen veckan innan och då spatserat in på bolaget och köpt sig en 75:a. jahapp. helt galet.

men det tog inte slut där. dagen efter dyker en annan tjej inte upp på våra grupper. det visar sig att de tagit urinprov på henne och hon var positiv (oxycontin). jaha… det här går ju bra tänkte jag. igår eskalerade det ytterligare då en annan tjej inte synts till på hela dagen och vi sen fick reda på att hon fått åka till medicinavdelningen på ett annat hem (också oxycontin). nu är vi alltså uppe i fem personer av 15 möjlig. problemet med de sistnämnda är att de inte lämnat behandlingshemmet annat än när vi gått på möten eller varit och handlat. så var hade de fått drogerna från?

en av de tjejerna jag hängt mest med här tog ett återfall min första vecka men har sedan hållt sig lugn. men igår var hon jävligt märklig och flera trodde att hon stoppat i sig något. men hon fick lämna två urinprover och båda var negativa. men även jag märkte att hon inte var som hon brukade. dock trodde jag att det berodde på att hon dragit ut två tänder och hade ont.

jag är väldigt godtrogen.

i morse när hon kom ner tyckte till och med jag att hon lät påverkad men jag visste att hon varit negativ på sina UP (urinprov) så jag tänkte att det kan inte vara droger. men nån timme senare skulle hon tydligen dra hem. för hon hade visst också tagit ett återfall. de hade tagit ett nytt UP på henne idag och nu var hon positiv. jag bara ”men va fan händer?”.

ett gäng av oss åkte iväg på utflykt och under tiden vi var borta får vi reda på att det gömts narkotika i vårt hus. vilket är helt sjukt för toleransnivån hos någon som inte har tagit på länge är rejält sänkt och skulle man ta något så finns det risk för överdos. och eftersom det fanns i huset skulle vem som helst kunna springa på det. personen som gömt narkotikan utsatte alltså oss alla för fara. för det är inte så jäkla lätt att låta bli när det stoppas under näsan på en. jag hade säkerligen låtit bli men så har jag inte knarkat sen jag var 13, som vissa här har.

hur som helst fick personalen reda på vart hon hade gömt sakerna och hittade dem. det var tydligen sömtabletter, oxycontin och ångestdämpande tabletter. när vi kom tillbaka från lund hade tjejen åkt hem. hon ville inte vara kvar och jag tror inte att hon fick det heller. so far so good.

men det var inte slut där. vi trodde att den tjejen som är på medicinen hade fått tabletter av tjejen som gömt i vårt hus. men tydligen inte. istället verkar det som att hon har haft en kontakt på utsidan som kört hit och gömt tabletter utomhus någonstans. och att hon tagit tabletter under en längre tid. vilket är sorgligt för hon har varit här i fem månader.

så det finns det antagligen ännu mer droger här men vi vet inte vart. vi har letat men har inte haft någon framgång. men bara tanken på att det finns droger gör att flera går in i ett rejält drogsug, får ångest, mår dåligt och det blir dålig stämning. jag hoppas att det lugnar ner sig i morgon för det är inte hållbart med den här mängden återfall. och de kommer bli hårdare här. om man tänker fortsätta droga så kommer de säga att det är lika bra att åka hem. man måste bestämma sig.

jag tänker att om jag hade velat ta något eller dricka något så hade jag åkt härifrån. ser inte poängen i att vara här och fortsätta missbruka. men min terapeut sa att jag har en stark frisk sida i mig och det kanske några av de andra inte har. en lika stark frisk sida alltså. hon sa också att några av de andra sagt att jag inte uppmuntrar drogromatiseringen som ibland pågår utan ist säger till dem att det kanske inte är så bra. och att de tycker att det är bra. jag säger det för deras skull, för att jag vet att de brukar ångra det efteråt.

ja, kaos alltså. jag är helt matt för första gången på länge. men nu har ni fått en inblick i hur det INTE ska vara på ett behandlingshem. det ska vara en fristad där man ska slippa komma i närheten av frestelser. så har det uppenbarligen inte varit här den senaste veckan.

ensam

.
.
.

jag redovisade min livshistoria i veckan. dels för de andra klienterna men även i enskildhet med min behandlare. jag skrev ner allting på datorn så att hon fick läsa. hon såg en väldigt ensam person, som tappat bort sig själv i ett försök att göra alla till lags, på jobb och hemma. var fanns jag?

ja… var finns jag. det vet jag inte, jag förlorade mig själv på vägen i ett försök att vara perfekt, utan att riktigt förstå att det var det jag gjorde. jag ser tillbaka på ett liv som sög musten ur mig bokstavligt talat. middagar, fester, födelsekalas, semestrar, bloggar. jag la mer än 100 % i allt jag gjorde, sålde min själ till djävulen flera gånger om.

det genomsyrar allt jag gjort de senaste 20 åren. att skriva ner allt gjorde det så tydligt, det är uppenbart hur mycket energi som gått åt. jag gick ut folkhögskolan med högsta betyg, samtidigt som min mamma var dödssjuk i cancer. jag besökte mamma varje dag utom en (bara att jag vet det är förödande jobbigt). jag tog min magisterexamen och fick stipendier för ett av malmö högskolas bästa examensarbeten. jag fick jobb innan jag pluggat klart. jag blev teamleader efter ett halvår och testledare efter ett. jag fick högre timpenning efter att min chef på sony ericsson ringt upp min konsultchef och sagt att de ville betala för det arbete jag gjorde. något som min chef aldrig någonsin hade varit med om under sina år i konsultbranchen. jag blev tillfrågad om fast jobb på semc efter två år. jag fick chefsvikariat i en tid då många sades upp. jag träffade johan och fick en fantastisk pojkvän och man.

sen gick det utför. sakta men säkert började något äta upp mig inifrån, smärtan och ångesten kom allt oftare. men ett litet vitt piller kunde få smärtan och ångesten att försvinna. några glas vin likaså. om nätterna fick andra vita piller mig att somna. ihop med ett glas vin, ännu bättre. ångesten kom oftare, mer piller. det blev tuffare på jobbet, hög press på mig själv hemma. fler piller, mer vin, mer sömnpiller. moment 22.

jag kopplade aldrig att pillerna och alkoholen bidrog till mitt dåliga mående. hur kunde jag inte förstå? kommer jag någonsin förstå?

det är en sjukdom jag har. säger de. jag vet rent logiskt att det är så men samhällets definition är inte den samma. det är en fruktansvärt skambelagt sjukdom. få sjukdomar är så skambelagda. men det finns forskning som säger att jo, det är en sjukdom. så jag får väl tro på det.

för mig är det dessutom en sjukdom på liv och död. för det var min missbrukspersonlighet som fick mig att vilja ta livet av mig. och det är inte frågan om om utan när jag hade lyckats. så det är livsfarligt för mig att dricka. de är något jag måste förhålla mig till. ändå känns det inte självklart. jag har inte kapitulerat än även om jag måste förr eller senare. det finns alltid en liten djävul på min axel som säger att ”om ett år kan du testa att ta ett glas vin igen”, ”i framtiden kommer du säkert kunna dricka” osv. det är belöningssystemet som triggar och pockar på uppmärksamhet.

och jag vet att jag på riktigt måste få polletten att ramla ner, det tar bara lite tid. för som det sägs inom NA. en är för mycket och tusen aldrig nog.

så jag bidar min tid, går på möten flera gånger i veckan, djupdyker i mina uppgifter. reflekterar och analyserar mitt beteende, och får fram både goda och onda sidor. men polletten hänger fortfarande en bit upp i luften, ivrigt väntandes på att få trilla ner. jag tror den kommer göra det, så småningom.

alkohol är på liv och död. man kan säga att jag är fruktansvärt alkoholallergisk . det är bara att accepter.

my drug dealer was a doctor


Death certificate signed the prenup
Ain’t no coming back from this percocet
Actavis, ambien, adderral, xanax binge
Best friends with the thing that’s killing me
Enemies with my best friend, there’s no healing me
Refilling these, refilling these
They say it’s death, death
Institutions and DOC’s
So God grant me the serenity to accept the things I can not change
Courage to change the things I can
And the wisdom to know the difference
And the wisdom to know the difference

jag har en tuff dag. min första tuffa dag här hitintills. iaf mentalt. jag funderar mycket, letar efter rationella tankar, försöker känna. var totalt avstängd idag när jag hade terapisamtal med min behandlare. de försöker men når inte fram, jag vet inte vad som behövs för att faktist nå fram. jag kan redogöra klart för varför jag är här, vad som lett mig hit, allt jag har gjort. men det väcker inte så mycket känslor. de frågar om jag tycker att det är sorgligt att jag försökt ta livet av mig. jag svarar som det känns, ja lite sorgligt är det kanske. men bara lite. jag ser inte riktigt vad det sorgliga skulle vara.

visst skulle jag tycka att det var otroligt hemskt om det gällde någon av er, då hade jag varit förkrossad. men det är svårt att se det ur den synvinkeln när det gäller mig själv.

jag känner mig ensam. trots att jag hela tiden är omgiven av folk. det är en paradox. speciellt då det är människor som har samma problematik, samma sjukdom. kanske är det för att jag gjort ett par uppgifter nu och redovisat dem för de andra. det väcker känslor men framförallt tankar och det är väl jobbigare än jag tror så jag stänger av. eller så gör medicinerna så att jag blir avtrubbad. svårt att veta. men jag kan resonera rationellt och sakligt. jag förstår problematiken men köper kanske inte hela programmet här, det finns inslag som känns lite sektaktiga. dem kan jag dock se förbi.

under terapitimmen idag fick jag tipset om att lyssna på Stina Wollters sommarprat. det var tydligen en gråt-trigger så det kan vara bra att avsluta dagen med att lyssna på henne och kanske få ut lite uppdämd sorg, om det nu finns någon.

godnatt.

sjumilakliv

It’s over now, I’m cold, alone
I’m just a person on my own
Nothing means a thing to me
Oh, nothing means a thing to meIt’s not a habit, it’s cool, I feel alive
If you don’t have it you’re on the other side
I’m not an addict, maybe that’s a lie

Addict – K’s choise

den här texten skrev jag för drygt ett år sen. den är fortfarande aktuell men i en annan form

jag har en klump i halsen och för varje kopp jag packar ner kommer tårarna allt närmare. trots att det är mitt val, trots att detta är vad jag är övertygad om vad som behövs så känns det just nu som det svåraste jag någonsin behövt göra. och kanske mitt dummaste eller smartaste beslut någonsin.

det är som att begrava någon levande. och det sliter och river inombords, det är en tyngd över bröstet som ingen kan lyfta bort. det är en fisk som kippar efter luft, ett barn som skriker sig till sömns, ett hus som brinner men ingen kommer för att rädda de som bor där.

och allt jag kan hoppas på är att allt kommer bli bra, att det faktiskt kommer någon och räddar oss mig medan vi jag kämpar för att ta oss mig ut ur det brinnande huset. även om dessa de är vi det är jag.

man överlever, men är det att leva?

jag önskar en ocean av tålamod, ett havsdjup av ork och en stjärnhimmel som aldrig låter ljuset slockna. ett fält av röda, svajande vallmo som aldrig slutar blomma, tåg som går i tid, post som kommer när den ska och jag önskar att livet var lättare än det är.

man överlever, men är det att leva?

jag skulle kunna dra, spendera ett halvår på Bali, skita i allt och bara bry mig om mig själv. Inte för att pengarna finns men det är nog det minsta bekymret. Komma bort från allt det negativa, starta om, se livet som en gåva där varje dag ska utnyttjas till max.

istället för som nu (ibland) då jag bara vill sova bort dagarna för att få dem att försvinna.

jag tar ett stort kliv för att vara mig, kanske lite väl stort. men jag hoppas att mitt mod denna gång ger mig rätt förutsättningar för att göra vad som är rätt för mig. att inte bara anpassa mig efter andra och situationer jag inte kan påverka. jag har varit där förut. med pojkvänner, död, avslutade familjeförhållanden.

det är dags för mig nu. men jag är som jag är, buren under min mammas börd, att vara hjälpsam och tillgänglig, även om  det drabbar mig själv. & jag kan inte skulle det på andra, jag måste själv sätta stopp. men när man aldrig lärt sig det är man sårbar i alla situationer.

det är märkligt men plötsligt märker jag hur mycket skada jag åsamkar mig själv genom att vara min mammas dotter. & genom det inse jag hur mycket hon offrade för mig, oss. jag har förväntningar på folk som inte infrias för de har inte fått samma levnadsregler och för mig är det svårt att förstå, hur man kan sätta sig själv först och inte tänka på andra.

fast jag tror att det är exakt det jag behöver lära mig, komma bort från min mammas välvilliga pekpinnar och göra det som passar mitt liv. dvs, vara snäll mot MIG. inte bara alla andra.

så jag gör något väldigt oväntat för att vara mig, jag väljer att sätta mig själv i första hand för att resten av familjen/konstellationen ska jag ska fungera. men det skär i hjärtat och det är som tusen nålar i magen. men förhoppningsvis får jag den tid för eftertanke, lugn och ro som min desperata själ så längtat efter sen den den där dagen 1997 när mamma berättade att hon hade fått cancer.

jag behöver få lära mig att klara mig själv, även om man borde tycka att jag kan det vid det här laget. men på något sätt har det altid varit någon där och plockat upp mig när jag gått sönder, vänner, pojkvänner eller de som varit odefinierbara men älskade. och jag är ytterst tacksam mot dem alla.

för de flesta är det nog obegripligt, det jag skriver, jag talar inte riktigt klarspråk men det ger sig, vissa saker är svårare än andra. och min högsta önskan är att jag ska må bra av mig själv. känna att jag duger, känna att jag gör bra ifrån mig, känna att jag inte behöver allas godkännande och att inte behöva ta onödig skit. om jag lyckas med det har jag kommit långt. så det är mitt mål. att vara nöjd med mig själv oavsett vad.

önska mig lycka till.