my drug dealer was a doctor


Death certificate signed the prenup
Ain’t no coming back from this percocet
Actavis, ambien, adderral, xanax binge
Best friends with the thing that’s killing me
Enemies with my best friend, there’s no healing me
Refilling these, refilling these
They say it’s death, death
Institutions and DOC’s
So God grant me the serenity to accept the things I can not change
Courage to change the things I can
And the wisdom to know the difference
And the wisdom to know the difference

jag har en tuff dag. min första tuffa dag här hitintills. iaf mentalt. jag funderar mycket, letar efter rationella tankar, försöker känna. var totalt avstängd idag när jag hade terapisamtal med min behandlare. de försöker men når inte fram, jag vet inte vad som behövs för att faktist nå fram. jag kan redogöra klart för varför jag är här, vad som lett mig hit, allt jag har gjort. men det väcker inte så mycket känslor. de frågar om jag tycker att det är sorgligt att jag försökt ta livet av mig. jag svarar som det känns, ja lite sorgligt är det kanske. men bara lite. jag ser inte riktigt vad det sorgliga skulle vara.

visst skulle jag tycka att det var otroligt hemskt om det gällde någon av er, då hade jag varit förkrossad. men det är svårt att se det ur den synvinkeln när det gäller mig själv.

jag känner mig ensam. trots att jag hela tiden är omgiven av folk. det är en paradox. speciellt då det är människor som har samma problematik, samma sjukdom. kanske är det för att jag gjort ett par uppgifter nu och redovisat dem för de andra. det väcker känslor men framförallt tankar och det är väl jobbigare än jag tror så jag stänger av. eller så gör medicinerna så att jag blir avtrubbad. svårt att veta. men jag kan resonera rationellt och sakligt. jag förstår problematiken men köper kanske inte hela programmet här, det finns inslag som känns lite sektaktiga. dem kan jag dock se förbi.

under terapitimmen idag fick jag tipset om att lyssna på Stina Wollters sommarprat. det var tydligen en gråt-trigger så det kan vara bra att avsluta dagen med att lyssna på henne och kanske få ut lite uppdämd sorg, om det nu finns någon.

godnatt.

när luften darrar

.
Look around wonder why
We can live a life that’s never satisfied
Lonely hearts troubled minds
Looking for a way that we can never find
Many roads are ahead of us
With choices to be made
But life’s just one of the
Games we play
There is no special way
Make the best of what’s given you
Everything will come in time
Why deny yourself
Don’t just let life pass you by
Like winter in July

Winter in July – Sarah Brightman



det är en lång dag. kanske för att den tog sin början redan klockan halv fem i morse då kroppen inte tyckte att den behövde mer sömn. fair enough. men med luft tjock som filmjölk, värme som i en bastu och ingen svalka någonstans blir vi som trötta små humlor och getingar. slöa, slöa, slöa.

jag har hunnit vara med på ytterligare två NA-möten och dessa två var mycket bättre än det första jag besökte. kanske uppfattade jag mötet i lund som lite akademiskt? mer hjärna än hjärta? de två jag var på i helgen var bara hjärta, hjärta och mer hjärta. det hjälper förstås att jag är orimligt nyfiken på människor. här pratar människor helt filtrerat rakt ut och det ger en äkthet jag inte mött på många andra ställen. det blir väl kanske så när man är naken inför sitt missbruk. har man kapitulerat inför det så finns det inte så mycket mer att skämmas för. det gör det, men många handlingar är sprugna under missbruket.

jag är själv mil från att dela något på de här mötena. det är något med erfarenheten som jag inte kan sätta fingret på. det är lite som att de som varit med länge och delar har läst ett mötesprotokoll som jag ännu inte fått ta del av. och varje möte innebär ett nytt format. kan tillägga att inget möte har varit på samma ort, därav olika formalia. det kommer ta ett tag för mig att förstå hur det hela fungerar.

efter första mötet var jag ytterst tveksam till att fortsätta men eftersom det inte finns så mycket att göra på kvällarna så kan jag lika gärna åka med på möten då och då. och det är jag iofs glad för. det är inspirerande att höra om andras erfarenheter och insikter.

i morse for jag iväg till vårdcentralen i eslöv för provtagning. efter att jag började med antabus har jag gått på provtagningar en gång i veckan och mina levervärden har varit bra (antabus kan, precis som alkohol, ge leverskador). men dagen innan jag åkte hit hade de skjutit i höjden och ingen visste riktigt varför. min läkare bestämde att antabusen genast skulle sättas ut och att nya prover skulle tas. samtidigt har jag ju börjat hamstra vatten som en jävla kamel och fröken google började givetvis söka på vad det kunde beror på och orsakerna kan vara leverrelaterade. om levern slutar fungera som den ska så är det en av ”effekterna”. men nya prover är tagna och jag hoppas ju att det inte är något fel. men när jag hittar information som påvisar att det faktiskt kan vara dödligt att äta antabus så blir jag ju lite skraj.

Om ni vill läsa det jag hittade så finns det HÄR

nu är det strax kvällsmöte. då summerar vi dagen och reflekterar hur vi har arbetat med våra mål. sen är det medicindags, kvällsmat och godnatt. det är tidiga kvällar här men det är skönt.

tänker på er och saknar er. ❤

godhet

Ett ögonblick där allt jag är fri
Nu väljer jag min egen framtid
Och flyger från en stilla ödeskog
Har inget framför mig på nära håll

Finns inget slut
Aldrig har det känt som om jag aldrig levt förut
Finns inget slut
Aldrig visste jag att början är en krossad mur
Darin – Lagom

min naivitet når inga gränser, i den här skaran tjejer är jag som ett okunnigt litet barn som ser godhet i alla. vilket är en positiv egenskap tycker jag själv. jag är glad att jag inte vet vilka redskap en heroinist använder, eller hur lite fentanyl en människa egentligen kan ta, eller hur människor får för sig att dricka spolarvätska, sniffa lim och tillverkar filter till spliffar av cigarettpaketskartong. jag har (hade) ingen sådan kunskap och det mesta har jag fortfarande ingen aning om, jag vill heller inte veta.

igår fick en av tjejerna hastigt och olustigt åka iväg och det spekuleras i om hon tagit ett återfall och om det isf funnits droger/alkohol på behandlingshemmet. vi vet ingenting, om hon vill får hon berätta om det själv när hon kommer tillbaka. men det gick en våg av oro här igår och spekulationerna gick genast till att det antagligen rör sig om droger. jag tänkte dock att vi inte skulle snacka så mycket om det för i mina ögon så fann jag det inte särskilt troligt. men när jag hört mer om vart de fört henne så inser jag att min naivitet kan vara rätt farlig. måste vakta mig lite. inte dela ut telefonnummer eller liknande till vem som helst. det är inte bara dunungar som sitter här. så kan vi säga.

idag har jag bytt rum, jag fick ett litet rum precis mitt mot den gemensamma toaletten så det är ett jäkla spring där. när några av tjejerna flyttade till en annan byggnad var jag för en gångs skull självisk nog att be om att få ett av de större rummen. ingen av de kvarvarande tjejerna ville flytta så då passade jag på. nu sitter jag i ett rum lika stort som mitt vardagsrum, skönt att ha lite mer plats och lite tystare. jag trivs redan, uppkrupen i sängen i ena hörnet, melissa horn i lurarna och med er i tankarna.

jag har sovit dåligt flera dagar i rad, det påverkar mig direkt. jag blir orolig, andas högt i bröstet och får ingen ro. jag misstänker att det är en av mina mediciner så inatt ska jag hoppa över den och se om sömnen förbättras. här går vi upp kl sju varje morgon och jag försöker gå upp lite tidigare än så eftersom jag har köket som städområde och är ansvarig för att sätta på kaffe, plocka fram frukosten och hålla snyggt.

men det är inte svårt att gå upp klockan sju, jag går oftast och lägger mig runt halvtio-tio och somnar strax därefter. det är lite annan dyngsrytm här. och det är skönt. det är rutiner, städade rum, ansvarsområden. saker jag mår bra av. det gör att jag kan vara i nuet, slippa tänka på massa måsten och saker att ta tag i. att bara vara här och nu. det är sinnesro för mig.


30 dagar


så har det gått 30 dagar. 30 dagar av avhållsamhet. 30 dagar sen jag sist kände att jag inte vill leva kvar i den här världen. 30 dagar sen jag planerade hur jag skulle avsluta allt. så tänker jag inte just nu. med betoning på just nu. det lurar och ligger avvaktande i bakhuvudet. som en utväg om jag inte skulle börja må bättre. det kanske är något jag får leva med. eller inte. skrev hon lite morbitt.

just nu vet jag inte hur jag mår. jag har sovit lite sämre de senaste två dagarna. vet inte riktigt vad det beror på. kanske är det värmen, kanske är det att jag tog på mig köket som städområde, kanske är det att jag redovisat för gruppen och behövt tänka på hur jag är, vad jag gör, varför jag är här. när mycket händer på samma gång är det svårare att sätta fingret på vad som är vad.

vi ska på utflykt idag. det blir en tur till bärnstensmuseet och stranden i kämpinge. det ska bli mysigt men det är också något som oroar mig lite. det är den stranden jag tillbringade mina barndomssomrar på från 11 -16. det väcker minnen och lite oro. tänk om jag träffar någon jag känner. samtidigt är jag plötsligt inte alls sugen på att hoppa i en bikini. medicinerna gör att jag äter mycket mer än jag brukar och har ett överdrivet sötsug. jag samlar på mig vatten och känner mig som en flodhäst. vikten är ett skämt. inte för att det egentligen spelar någon roll, jag kan inte bekämpa alla väderkvarnar samtidigt. men det får mig att må dåligt.

jag har fått ont i olika leder. troligtvis på grund av att kroppen är vattenfylld. fötterna svullnar, knäna värker, mina hälknölar och leder i fingrarna gör ont. det påverkar mig. vilket gör att jag mer än någonsin vill dra ner på mina antidepressiva. men för att göra det behöver jag må bra och jag mår definitivt inte bättre när jag dricker, det är bara en tillfällig och dålig lösning. så det är ett bra incitament. inte dricka, jobba på att hitta och acceptera grundproblemet, bearbeta händelser, förståelse för det jag inte kan förändra och förhoppningsvis ett bättre mående. först då kan jag kanske börja minska på mina mediciner. om jag skalar bort det som fått mig att må dåligt. om jag har acceptabla krav på mig själv, om jag kommer från en prestationsbaserad självkänsla och börjar se värdet i att jag duger som jag är. så kanske det finns en chans.

det är långt dit. men jag har tid på mig. jag kommer vara här till den 18 oktober, minst. det känns konstigt. att veta att jag kommer vara ”instängd” här till mitten på hösten. se årstiderna skifta och se löven ändra färg. först då kanske jag får komma hem. först då,

relationer

dagarna går i snabb takt nu. jag tänker inte på mediciner eller alkohol, har varken sug eller lust. det blir ju lätt så när det inte finns något riktigt jobbigt att ta itu med, utomstående påtryckningar alltså. i morgon är det 30 dagar sen jag drack alkohol eller tog lugnande i annat än medicinskt syfte. alla gifter är ur kroppen.

det är rätt skönt att ha den vetskapen.

för mig är det (än så länge) väldigt lätt att vara avhållsam här. det finns inte att tillgå, jag funderar inte ens på hur jag ska få tag i det, jag ser inte poängen med det. punkt. men samtidigt så är det lite av en skyddad verkstad att vara här. å andra sidan, det arbete vi gör, de djupa samtal vi för, de föreläsningar vi lyssnar på, de kan stundtals vara jobbiga nog. men jag har inte så mycket andra jobbiga saker att fokusera på vilket underlättar.

det här med en dag i taget är mer vettigt än vad jag insett innan. i en beroendehjärna pågår det ett ständigt förhandlande och vi är kidnappade av vår vän alkoholen eller drogerna. en av tankevurporna vi gör är att vi frågar oss ”vill jag verkligen var drogfri i resten av mitt liv”. vi behöver inte välja det just nu. vi behöver bara bestämma oss för att IDAG ska jag var nykter/drogfri. och det är ju faktiskt väldigt mycket vettigare än att ta ett så stort beslut som ”resten av mitt liv”

eller om man börjar fundera på hur det ska bli med julafton, nyårsafton eller midsommar. det är inte lönt att tänka på det i juli, det kan jag tänka på i december och juni. ta varje problem först när det problemet uppstår.

väldigt klokt.

så jag fokuserar på den dagen som ‘är här och nu. jag tänker inte ens på nästa vecka eller ens tre dagar framåt. jag tar de problemen som eventuellt uppstår först då. keep it simple stupid.

söndag

I believe forgiveness is the key to your unhappiness
I believe that wedded bliss negates the need to be undressed
I believe that God does not endorse TV evangelists
I believe in love surviving death into eternity

Savage Garden – Affirmation


som vanligt rusar jag på i 180 och ska vara med på allt, vara med alla och delta i allt. nu bromsar jag mig själv och tar en lugn söndagseftermiddag och kväll. några av de andra ska iväg på möte men jag känner att det är att pusha hjärnan och kroppen. jag behöver lära mig att stanna upp och återhämta mig. ändå får jag dåligt samvete

det är en berg- och dalbana av känslor, tankar, hopp och tvivel. jag undrar ibland om det här är rätt ställe för mig. jag har svårt att se hur jag passar in. de flesta här har gjort så mycket ”mer” än vad jag har gjort. det är en känsla av att ta upp en plats för någon som verkligen behöver det och en känsla av att mitt missbruk är ett i-landsproblem jämfört med de andras. men jag tänker att på ett sånt här ställe är det en fördel. jag tog hjälp innan det var allt för sent.

hoppas jag.

min behandling har bara precis börjat. jag har suttit ner med min behandlingsassistent och dragit min historia. så mycket det nu går på en timme. jag fick, som vanligt, beröm för att jag är så öppen och delar med mig. och som vanligt känner jag mig så otroligt fejkad. men den här gången tog det två dagar innan jag själv insåg att det var känslan jag bar omkring på. jag har gjort så här ända sen mamma dog. berättar kliniskt om det jag själv väljer att berätta. och andra tolkar det som att jag är öppen och delar med mig. att jag är stark och modig.

jag är ju inte det, jag väljer bara att prata mycket om saker som inte är så svåra att prat om, det är ju mellanrummen som är det svåra och intressanta. jag hoppas att jag kan hitta till det där, som finns mellan allting jag så frikostigt sprider omkring mig, genom att skriva här. att riva murarna som skyddar det där som faktiskt behöver bearbetas. att hitta kärnan.

samtidigt måste det få ta tid. jag får inte glömma att det inte finns någon qvick fix. men min inre travhäst har inte lärt sig att trava än, den går direkt upp i galopp och rusar fram. och snabbt ska det gå.

så därför tar jag det lugnt i kväll, försöker skritta fram i maklig takt. det är en ovanlig känsla. men en nyttig sådan. jag satte mig själv först.

utmattad

det är ett getingbo, det surrar hela tiden vart jag än vänder mig. jag fylls av information, överrumplas av negativ, positiv energi. min hjärna kokar av all information men det går inte att stänga av sätta på paus. här finns det inga gömställen.

det är en väg utan något annat slut än att ångesten sätter sig i kroppen, den kommer smygande i form av huvudvärk för att snabbt märkas av i axlar, nacke och ännu mer huvudvärk. jag sover oroligt och kroppen är spänd. vaknar med än mer värk och ett illamående jag inte känner igen. och det jag inte känner igen skrämmer mig. jag vill bara fly. plötsligt vill jag inte alls vara här, jag vill bara hem. jag vill ta mina lugnande tabletter för att få kroppen att slappna av, få illamåendet att försvinna. och det är första gången på länge jag tänker dessa tankar.

trodde jag att det skulle bli lätt?

mitt öppna sinne, nyfikenhet, höga ambition och viljan att passa in gör mig sårbar för den negativa stämning som rådde här igår. det tar hårt på mig och jag gav inte mig själv chansen att gå undan och andas. så idag har jag satt som mål att andas, ge mig själv egentid och sinnesro. att ge mig själv tid att fundera, vila och göra sådant som jag mår bra av.

jag följde men till lund för att delta i mitt första NA-möte. jag hade givetvis en bild klar för mig hur det skulle vara och var inte nervös. det är intressant det där med förutfattade meningar. speciellt när de infrias. vi klämde in oss i ett alldeles för trångt rum utan någon luft. blickar utbyts, skratt hörs här och där och det råder en uppsluppen stämning till en början. när mötet börjar tar den del vid som jag nog kommer ha svårt att riktigt ta till mig. men jag hoppas att jag till sist kommer se det som en positiv del av tillfrisknandet. det är högläsning, formalia och, frankly, ganska tråkigt. förhoppningsvis finns det en mening med just den delen men jag hade svårt att se det just där och då.

den bild jag hade av liknande möten är alla sprugna ur amerikansk populärkultur.

hej, jag heter helene och jag är beroende. hej helene!

det här var den intressanta och givande delen av mötet. en del som ligger väldigt nära de fiktiva möten vi alla sett på film och i serier eller läst om. den del som kallas delning, där medlemmarna får en chans att ventilera det som de just nu kämpar med eller funderar över. det fanns bitar här och där i allas delningar som jag kunde relatera till, oavsett vilken huvuddrog de har haft. mitt i all misär finns det fantastiska insikter och erfarenheter och möjlighet att lära. det var fint.

men allt det här tar mycket på min ork. det är information overflow av högsta graden. det är högljudda röster som tar upp plats där de inte borde ta upp plats, det är energi som slösas på bagateller som borde användas till att bli frisk. jag kan inte och får inte dras med i det. det kräver för mycket av min uppmärksamhet, min ork, min drivkraft. om jag inte aktar mig kommer jag lägga för mycket av min dyrbara tid och ork på det som inte spelar mig någon roll och för lite på det som faktiskt är viktigt för mig.

så idag ska jag andas, ge mig själv egentid och sinnesro. sätta mig själv i fokus så mycket jag bara kan. att skriva här är en sådan sak. jag kan dra mig undan, tänka på er och bli varm i hjärtat och koppla bort allt det där som pågår när allt för många människor med olika bakgrund sätts i en utsatt situation och det kokar över. för det är min tid nu, jag åkte inte hit för att ta hand om någon annan, jag måste bli egoistisk men inte självisk. det är något för mig att jobba på.