farväl till drogen


idag har jag slutfört steg 1 av de tolv stegen i stegarbetet. det var/är ett stort arbete. jag fick ett häfte på tolv sidor med frågor att svara på. det blev 13 A4-sidor på datorn. jag har grundligt gått genom mitt liv, hur jag har blivit maktlös och hur drickandet och tabletterna totalt styrt mitt liv. det är en skrämmande läsning. den sista delen av steg 1 är ett avskedsbrev till drogen. här kommer mitt.

AVSKEDSBREV TIL DROGEN

FARVÄL.

Jag saknar dig mindre och mindre, jag vill att du ska veta det. Jag tänker inte på dig dagligen och klarar än så länge av att stå emot dig. Ju längre tid vi är ifrån varandra ju lättare blir det men jag vet att jag aldrig kommer glömma dig. Du har varit en stabil punkt här i livet. Jag minns hur du smakar, hur lugnet steg i min kropp samtidigt som du landade inuti mig. Den varma men ändå kalla känslan som är så välbekant. Jag minns hur det kändes att ta på dig, dina former och din hals. Dina dofter, ibland lite unkna men ändå dina.

Dig har jag kunnat lita på, du har varit med mig vart jag än har rest, vad jag än har firat och varje gång jag känt det minsta obehag. Då har du varit där och tröstat. Så som min mamma skulle ha gjort, men nu finns hon inte där och du steg in på scenen och tog över mitt liv. För du gjorde verkligen det, tog över. Du såg till att mala ner mig mentalt så att jag till slut inte förstod att det var du som styrde och ställde i mitt liv. Jag trodde att det var jag men det var hela tiden du. Det var du som gjorde att jag och Johan skiljde oss. Det var du som gjorde så att jag och Marcus gjorde slut. det var du som gjorde att jag blev uppsagd från två av mina jobba. Det var du som fick mig att må så dåligt att jag till slut inte såg någon utväg ur den misär du och jag hade skapat oss. Det var du…

Jag vet att du inte är bra för mig, ändå har jag så himla svårt att bryta mig loss. Jag älskade ju dig. Det har varit du och jag mot världen. du har fått mig att skratta, bli lugn, fått mig att somna, tröstat mig när jag har varit ledsen. Du har alltid funnits där. Och nu är du borta. Men jag ser dig överallt, jag kommer aldrig riktigt kunna komma undan dig. Du är överallt.

Det finns ingen som får mig att må så bra som du, det finns ingen som får mig att må så dåligt som du. Du fick mig att inte vilja leva mer, men du var så slug att jag inte förstod att det var på grund av dig som jag mådde så dåligt. & så dåligt som jag mådde i våras har jag aldrig mått. Jag var helt död inuti och tänkte att det var lika bra att jag tog livet av mig. det fanns ingenting kvar för mig i den här världen, jag hatade mig själv och ansåg att jag inte var värd att leva, att alla andra skulle få det bättre utan mig. Jag kände mig ensam och övergiven men jag förstod aldrig att det var du som kommit mellan mig och mina vänner. Jag förstod aldrig att du inte ville mitt bästa. Jag förstod aldrig att du var både min räddare och min bödel.

Nu har vi inte setts på 78 dagar och det är så oerhört skönt. Jag börjar bli mig själv. Jag är på en plats jag aldrig trodde jag skulle komma till igen för 4 månader sedan. Det är faktiskt svårt att förstå att jag är samma person som för fyra månader sen radade upp massor av piller för att jag inte ville leva mer. Det är svårt att förstå det totala mörker jag befann mig i, en värld där jag inte var värd någonting utan bara till besvär, en värld där ingen brydde sig om mig, en värld där jag inte hörde hemma. Nu har jag plötsligt en mening med livet igen, jag har hopp om framtiden och att det blir bra till slut.

Så det här är ett sista farväl. För att du ska veta att det är över nu, jag kommer inte ta tillbaka dig. Jag kommer gå vidare i livet utan dig och det kommer bli hur bra som helst. För utan dig är jag stark på riktigt, utan dig är jag snäll, utan dig är jag klok, utan dig är jag nyfiken, utan dig är jag en bra person. Och jag vill vara en bra person. Därför finns det ingen plats för dig i mitt liv.

Så jag går nu och lämnar dig kvar. För jag är starkare än du. Jag vet det nu.

/Heléne

känslor

jag skrev ett långt inlägg häromdagen, som försvann i cyberrymden. jag har haft två redovisningar den här veckan varav en var djupgående. och som vanligt får jag höra att jag är avstängd, att jag inte är i kontakt med mina känslor. De vill att jag ska bli berörd, känna sorg, vara ledsen. men jag är inte det. jag ser på det hela väldigt nyktert.

uppgiften handlade om konsekvenser. och jag har många konsekvenser. det var väldigt nyttigt att skriva ner dem alla, att se helheten. annars hänger jag upp mig på det ena eller andra, nu fick jag se vad mitt självmedicinerande och min sjukdom faktiskt gjort med mitt liv. och det kanske är sorgligt. men främst är det befriande att skriva ner det. och jag är inte ledsen, jag är väldigt glad att jag är uppe ur mörkret, om än tillfälligt. för vad har jag att vara ledsen över? att jag inte vaknar sjukt trött på morgonen? att jag inte konstant ifrågasätter mig själv? att jag inte lever i det djupaste av mörker?

jag slipper ångest, jag slipper ljuga, jag slipper sova dåligt, jag slipper vilja ta livet av mig. så vad har jag att vara ledsen över? Jag är glad att jag fått en chans att reda rätt på mitt liv. och jag har gråtit, gud va jag har gråtit. men jag är inte ledsen att mitt liv gått från mörkt till ljust. jag vill hålla mig kvar där och med ärliga ögon titta på det som varit men inte grotta ner mig och älta och tycka synd om mig själv. det hjälper inte mig. vad som hjälper mig är att jag varje dag får jobba med mig själv, att min puls är lugn och jämn, att jag får sova gott, att jag får skratta. att jag får känna mig som en del i ett sammanhang. det hjälper mig.

så jag vet inte. jag tycker inte att jag behöver vara ledsen. jag behöver vara glad för det var länge sen jag var det. på riktigt. det var länge sen jag gick en hel dag utan att känna ångest. det var länge sen jag sov hela nätter och vaknade utvilad tidigt på morgonen. så nu när jag gör det har jag kraft, ork och energi att ta itu med livet på ett helt annat sätt. för mig är det tillfrisknande.

nåväl.

jag är på min första helgpermis. första övernattningen hemma och jag sov som en bebis i min älskade säng. jag umgicks med två olika vänner och det var fint. jag har legat i min soffa och tittat på netflix, suttit på min övervuxna uteplats och druckit kaffe. också väldigt fint. och innan jag åker tillbaka ikväll ska jag på NA-möte i malmö. det blir en bra avslutning på veckan. igår hade jag dessutom 60 dagar. två månader utan en endaste liten droppe alkohol. det tror jag inte att jag har haft sen mamma dog för 19 år sen. bara en sån sak.

så jag är glad. jag är trygg. jag känner mig lugn. och jag känner mig tacksam. och lite sugen på livet. det är fint det. ❤

när det aldrig tar slut




jag är trött. så trött. det har varit turbulent här i flera dagar. kanske är det en del av att leva med en mängd andra beroendemänniskor. för om en av oss kan ställa till kaos med våra liv så kan 17 beroendepersoner verkligen ställa till det. och just nu är det något nytt varje dag. jag håller mig utanför. såklart. jag kan hålla isär person och sak och blandar mig inte i.

i lördags efter min dagspermission kom jag tillbaka till det som skulle bli en vattendelare här. för att koka ner det så hade en person (X) sagt saker till personalen om en annan person (Y) som kanske inte var så bra. jag försökte få henne till att be om ursäkt till (Y) men det kom aldrig någon ursäkt trots upprepade tillfällen. under söndagen eskalerade skitsnacket, vilket är lätt hänt eftersom vi har en del dötid och det aldrig kom någon ursäkt. på kvällen tog det hus i helvete i bilen på väg hem från NA-mötet. det skreks och gapades och stämningen var allt annat än bra. nu blandade person tre (Z) sig i också. detta ledde till att X började gråta. ord som golare, fitta, idiot etc florerade friskt.

jag försökte återigen säga till X att hon kanske borde be Y om ursäkt men icke. istället pratade hon med personalen igen, vilket Y och Z såg. vilket naturligtvis spädde på snacket. det här pågick någon timme men till sist fick en i personalen nog och kom ut där vi (jag var dock i köket) satt och skrek och var skitarg. sen tog hon in en och en och pratade med dem. jag gick upp på mitt rum. ytterligare en timme förflöt när det helt plötsligt slängdes i dörrar, möbler flög och folk skrek på varandra. helt galet. vi var några som gick ut och gick med Y och Z för att lugna ner dem. sen tog jag natt.

dagen efter trodde vi att vi alla skulle sitta tillsammans och prata ut. då hade vi kunnat lösa det hela. jag är dessutom helt övertygad om att om X hade bett Y och ursäkt redan på söndagen hade det kunnat hejdas redan då. men så blev inte fallet. istället fick Y och Z sitta i samtal med behandlarna och fick inte var med under våra grupptimmar. Y hade redan sagt att hon inte ville vara kvar men på måndag eftermiddag fick både Y och Z veta att de skulle bli utskrivna. behandlarna ansåg att de inte kunde hjälpa dem vid den här tidpunkten. till saken hör att flera personer pratat med personalen om att de kände sig otrygga, att Y och Z sa ditten och datten.

sen gick det snabbt. inom en halvtimme hade de båda packat ihop sina rum och blev sedan körda till malmö. väldigt tråkigt. en av dem är en som jag kommit väldigt nära och det var ledsamt att hon fick lämna. men vi alla trodde att det nu skulle bli lugnt iaf. men icke. på kvällen rök två andra personer ihop, ang det som hänt. ingen ro och inget lugn. de har dock försoningskramats även om de nog aldrig kommer tycka om varandra.

sen la sig lugnet. vi är bara elva kvar här nu. det märks väldigt tydligt, det är tomt och lite tråkigare. men säg det lugn som varar. idag kom den tjej som blivit körd till medicinen tillbaka. det är samma person som tagit hit narkotikaklassade tabletter och som tagit dem här under en lång tid. det känns otryggt.

jag har nog berättat om hussystemet här men jag drar det en gång till. först hamnar man i primären. där bor man några veckor eller längre tid. när de anser att man är självgående, deltar, inte har behov av personal dygnet runt får man flytta ner till ett annat hus. om man bor i det andra huset och missköter sig så får man flytta tillbaka till primären. och det fick den här tjejen göra idag. men som tur var flyttade jag ut ur primären just idag och ner till det andra huset. det är där jag sitter och skriver detta nu. här finns det tre avdelningar som är som tre större lägenheter. i min vinge är det fem rum, kök, vardagsrum, hall och uteplats. här har vi mer eller mindre egna toaletter och duschar och slipper kolloduscharna som finns i primären. otroligt skönt. dock är det inte speciellt hög standard.

och nu är jag trött. jag redovisade mina konsekvenser för gruppen idag, det tog en och en halv timme. båda mina behandlare kommenterade att jag är avstängd, de vill att jag ska vara sorgsen och gråta men jag är inte sorgsen. för mig var det nyttigt att lista alla konsekvenser för det får mig att förstå hur jag hamnade så djupt att jag inte ville leva mer. nu har jag det svart på vitt, kan lägga det bakom mig och försöka börja om. jag är väldigt skärpt gällande vad jag gått genom, vad jag orsakat och vilka konsekvenser det till slut gav mig. jag behöver inte sitta och gråta över det faktum att jag inte ville leva, eller att mitt äktenskap tog slut. jag har gråtit över det flera gånger innan. till slut är det inte så farligt att ta på de sakerna längre.

men kanske är det ett problem, vad vet jag. men nu ska jag inte tråka ut er längre. det är fint att ni läser och jag saknar er.







det är kaos




det är fullkomlig kaos här. det har pågått i några dagar och det börjar göra mig utmattad. behandlingshemmet är tänkt som en fristad från frestelser och droger men de senaste dagarna har det uppenbarligen funnits narkotikaklassade mediciner här.

egentligen började allt förra torsdagen då en tjej (vi kan kalla henne X) plötsligt bestämde sig för att hon skulle skriva ut sig själv. out of the blue. vi försökte övertala henne att stanna men till ingen nytta. på fredagen hade hon ångrat sig och bad om att få komma tillbaka. vilket hon fick men först på måndagen (den här veckan). måndagen började med att en annan tjej berättade att hon tagit ett återfall under helgen. mdma, cannabis och imovan (insomningstabletter). sen kom X tillbaka och även hon hade tagit ett återfall, hon hade rökt hasch hela helgen. på lunchen samma dag berättar en annan tjej att även hon tagit ett återfall. hon hade fått åka och simma på torsdagen veckan innan och då spatserat in på bolaget och köpt sig en 75:a. jahapp. helt galet.

men det tog inte slut där. dagen efter dyker en annan tjej inte upp på våra grupper. det visar sig att de tagit urinprov på henne och hon var positiv (oxycontin). jaha… det här går ju bra tänkte jag. igår eskalerade det ytterligare då en annan tjej inte synts till på hela dagen och vi sen fick reda på att hon fått åka till medicinavdelningen på ett annat hem (också oxycontin). nu är vi alltså uppe i fem personer av 15 möjlig. problemet med de sistnämnda är att de inte lämnat behandlingshemmet annat än när vi gått på möten eller varit och handlat. så var hade de fått drogerna från?

en av de tjejerna jag hängt mest med här tog ett återfall min första vecka men har sedan hållt sig lugn. men igår var hon jävligt märklig och flera trodde att hon stoppat i sig något. men hon fick lämna två urinprover och båda var negativa. men även jag märkte att hon inte var som hon brukade. dock trodde jag att det berodde på att hon dragit ut två tänder och hade ont.

jag är väldigt godtrogen.

i morse när hon kom ner tyckte till och med jag att hon lät påverkad men jag visste att hon varit negativ på sina UP (urinprov) så jag tänkte att det kan inte vara droger. men nån timme senare skulle hon tydligen dra hem. för hon hade visst också tagit ett återfall. de hade tagit ett nytt UP på henne idag och nu var hon positiv. jag bara ”men va fan händer?”.

ett gäng av oss åkte iväg på utflykt och under tiden vi var borta får vi reda på att det gömts narkotika i vårt hus. vilket är helt sjukt för toleransnivån hos någon som inte har tagit på länge är rejält sänkt och skulle man ta något så finns det risk för överdos. och eftersom det fanns i huset skulle vem som helst kunna springa på det. personen som gömt narkotikan utsatte alltså oss alla för fara. för det är inte så jäkla lätt att låta bli när det stoppas under näsan på en. jag hade säkerligen låtit bli men så har jag inte knarkat sen jag var 13, som vissa här har.

hur som helst fick personalen reda på vart hon hade gömt sakerna och hittade dem. det var tydligen sömtabletter, oxycontin och ångestdämpande tabletter. när vi kom tillbaka från lund hade tjejen åkt hem. hon ville inte vara kvar och jag tror inte att hon fick det heller. so far so good.

men det var inte slut där. vi trodde att den tjejen som är på medicinen hade fått tabletter av tjejen som gömt i vårt hus. men tydligen inte. istället verkar det som att hon har haft en kontakt på utsidan som kört hit och gömt tabletter utomhus någonstans. och att hon tagit tabletter under en längre tid. vilket är sorgligt för hon har varit här i fem månader.

så det finns det antagligen ännu mer droger här men vi vet inte vart. vi har letat men har inte haft någon framgång. men bara tanken på att det finns droger gör att flera går in i ett rejält drogsug, får ångest, mår dåligt och det blir dålig stämning. jag hoppas att det lugnar ner sig i morgon för det är inte hållbart med den här mängden återfall. och de kommer bli hårdare här. om man tänker fortsätta droga så kommer de säga att det är lika bra att åka hem. man måste bestämma sig.

jag tänker att om jag hade velat ta något eller dricka något så hade jag åkt härifrån. ser inte poängen i att vara här och fortsätta missbruka. men min terapeut sa att jag har en stark frisk sida i mig och det kanske några av de andra inte har. en lika stark frisk sida alltså. hon sa också att några av de andra sagt att jag inte uppmuntrar drogromatiseringen som ibland pågår utan ist säger till dem att det kanske inte är så bra. och att de tycker att det är bra. jag säger det för deras skull, för att jag vet att de brukar ångra det efteråt.

ja, kaos alltså. jag är helt matt för första gången på länge. men nu har ni fått en inblick i hur det INTE ska vara på ett behandlingshem. det ska vara en fristad där man ska slippa komma i närheten av frestelser. så har det uppenbarligen inte varit här den senaste veckan.

ensam

.
.
.

jag redovisade min livshistoria i veckan. dels för de andra klienterna men även i enskildhet med min behandlare. jag skrev ner allting på datorn så att hon fick läsa. hon såg en väldigt ensam person, som tappat bort sig själv i ett försök att göra alla till lags, på jobb och hemma. var fanns jag?

ja… var finns jag. det vet jag inte, jag förlorade mig själv på vägen i ett försök att vara perfekt, utan att riktigt förstå att det var det jag gjorde. jag ser tillbaka på ett liv som sög musten ur mig bokstavligt talat. middagar, fester, födelsekalas, semestrar, bloggar. jag la mer än 100 % i allt jag gjorde, sålde min själ till djävulen flera gånger om.

det genomsyrar allt jag gjort de senaste 20 åren. att skriva ner allt gjorde det så tydligt, det är uppenbart hur mycket energi som gått åt. jag gick ut folkhögskolan med högsta betyg, samtidigt som min mamma var dödssjuk i cancer. jag besökte mamma varje dag utom en (bara att jag vet det är förödande jobbigt). jag tog min magisterexamen och fick stipendier för ett av malmö högskolas bästa examensarbeten. jag fick jobb innan jag pluggat klart. jag blev teamleader efter ett halvår och testledare efter ett. jag fick högre timpenning efter att min chef på sony ericsson ringt upp min konsultchef och sagt att de ville betala för det arbete jag gjorde. något som min chef aldrig någonsin hade varit med om under sina år i konsultbranchen. jag blev tillfrågad om fast jobb på semc efter två år. jag fick chefsvikariat i en tid då många sades upp. jag träffade johan och fick en fantastisk pojkvän och man.

sen gick det utför. sakta men säkert började något äta upp mig inifrån, smärtan och ångesten kom allt oftare. men ett litet vitt piller kunde få smärtan och ångesten att försvinna. några glas vin likaså. om nätterna fick andra vita piller mig att somna. ihop med ett glas vin, ännu bättre. ångesten kom oftare, mer piller. det blev tuffare på jobbet, hög press på mig själv hemma. fler piller, mer vin, mer sömnpiller. moment 22.

jag kopplade aldrig att pillerna och alkoholen bidrog till mitt dåliga mående. hur kunde jag inte förstå? kommer jag någonsin förstå?

det är en sjukdom jag har. säger de. jag vet rent logiskt att det är så men samhällets definition är inte den samma. det är en fruktansvärt skambelagt sjukdom. få sjukdomar är så skambelagda. men det finns forskning som säger att jo, det är en sjukdom. så jag får väl tro på det.

för mig är det dessutom en sjukdom på liv och död. för det var min missbrukspersonlighet som fick mig att vilja ta livet av mig. och det är inte frågan om om utan när jag hade lyckats. så det är livsfarligt för mig att dricka. de är något jag måste förhålla mig till. ändå känns det inte självklart. jag har inte kapitulerat än även om jag måste förr eller senare. det finns alltid en liten djävul på min axel som säger att ”om ett år kan du testa att ta ett glas vin igen”, ”i framtiden kommer du säkert kunna dricka” osv. det är belöningssystemet som triggar och pockar på uppmärksamhet.

och jag vet att jag på riktigt måste få polletten att ramla ner, det tar bara lite tid. för som det sägs inom NA. en är för mycket och tusen aldrig nog.

så jag bidar min tid, går på möten flera gånger i veckan, djupdyker i mina uppgifter. reflekterar och analyserar mitt beteende, och får fram både goda och onda sidor. men polletten hänger fortfarande en bit upp i luften, ivrigt väntandes på att få trilla ner. jag tror den kommer göra det, så småningom.

alkohol är på liv och död. man kan säga att jag är fruktansvärt alkoholallergisk . det är bara att accepter.

min livshistoria



en dag läggs till en annan och nu har jag varit här i tre veckor. jag har funnit mig till rätta, kunnat ta ut stegen och andas i jämn takt. idag har jag redovisat min livshistoria och fick kramar av alla tjejer efteråt. det kändes bra. men en av de jag häng mest med valde att avsluta sin behandling idag. det känns sorgset och jag kommer att sakna henne. men jag gräver inte ner mig för mycket. jag vet att detta bara är en liten del av mitt liv och även om folk kommer stanna kvar i mitt hjärta så har var sak sin tid.

just nu står jag ganska stilla. inga revolutioner denna vecka. jag njuter av att sova gott, känna mig tillfreds, vara lugn. jag har fått höra att mitt lugn och mina kloka reflektioner bidrar till gruppen på ett väldigt positivt sätt. och jag har gått ner i varv och jag tar mig tid att tänka, reflektera och insupa kunskap.

de är lite rädda att jag sätter för höga krav på mig själv och försöker bromsa upp mig men jag tycker att jag gör det ganska bra själv. men att göra en lätt uppgift per dag tycker jag är det minsta jag kan göra. för många uppgifter är små och de tar max en timme att göra. resten av tiden, snackar jag skit med tjejerna, tittar på serier, läser eller spelar candy crush. och jag vet att jag har tre månader här. jag vill få ut så mycket jag kan utan att för den delen köra slut på mig. men jag är långt ifrån slutkörd. vilket är skönt. jag har ju energin att lära mig mer, fördjupa mig i kroppen och hur hjärnan fungerar hos någon som är kemiskt beroende. det är väldigt intressant.

på lördag ska jag ha min första dagspermission. det ska bli skönt och jag har en helt ok planering. först ska jag hämta marcus i stehag för att sedan åka hem till hans syster och klappa på höns. sen ska jag hem till lägenheten, ligga lite i min säng, bada badkar, se till uteplatsen och bara vara. innan jag åker tillbaka hit ska jag nog köpa mig en pizza. maten här är av väldigt blandad karaktär. det ska bli skönt att få några timmars frihet, köra bil och träffa marcus.

saknar er ❤

en dag på rönnen

slottet. här äter vi våra måltider och här har de anhörigveckor. då bjuds anhöriga in så att de får en förståelse hur sjukdomen fungerar. det kallas att man är kemiskt beroende.
här bor jag. just nu iaf. hit flyttar man som nykomling eftersom det har personal 24/7. här äter vi frukost, har våra rum, dusch, tv-rum, tvättstuga mm.
jag bor uppe till höger och har utsikt över fängelseantalten som ligger bredvid. det är låga hus i mexitegel med staket runtomkring men vi ser de intagna och de ser oss. vi får dock inte prata med varandra.

tänkte jag skulle berätta om en dag här på rönnen.

07:00 – uppstigning. då går husansvarige runt och knackar på allas dörrar och väcker oss.
07.15 – 08.45 – frukost och städning
08.45 – 09.00 – morgonmöte. vi sitter i ring på stolar, läser dagens text, reflekterar över den. sen pratar vi om positiva och negativa känslor som stannat kvar sen gårdagen. efter det går vi genom dagens mål. alla säger vad de har för mål under dagen. det kan vara att var tacksam, ha sinnesro, skriva dagbok, gå på möten, ringa samtal etc. morgonmötet varar i en kvart.
09.15 – 09.45 – föreläsning/mindfullness/film. mån, ons, fre har vi oftast föreläsning. vi varierar mellan fem olika teman. det kan vara relationer, värderingar, beroende etc. på tisdagar och torsdagar har vi 30 min mindfullness. mycket skönt.
10.00 -11.30 – grupp. vi delas oftast upp i två grupper. i grupperna brukar vi ha redovisningar, pratar om hur veckan har varit, hur vi mår eller gör uppgifter som vi sedan reflekterar över. om någon redovisar så brukar de andra spegla, dvs reflektera över vad redovisaren sagt och kommer med sina egna tankar kring det. nyttigt.
11.30 – lunch i slottet
12.30 – 13.30 – grupp. vi fortsätter förmiddagens arbete
14.00 – gym/shopping. två gånger i veckan åker vi till city gross i höör och handlar. det brukar vara allt från glass, schampo, krukväxter, cigaretter, läsk osv. om vi vill får vi träna gratis på 24/7.
16.30 – middag i slottet
18-ish – möte i malmö/lund/eslöv/höör/landskrona/helsingborg. på måndag, onsdag, fredag och söndag åker de som vill på möten. vi åker runt på olika för att man ska ha en chans att hitta en grupp som passar en, dvs en hemmagrupp. alla möten har samma grund men de är relativt olika.
19.30 – kvällsmöte. när det inte är möte eller om man inte följer med så är det kvällsmöte där vi går genom dagen och hur vi har hanterat dagens mål, om vi haft drogsug (vi har en bred blandning av beroende här, allt från alkohol till heroin och fentanyl) och så avslutar vi med sinnesrobönen.
20.00 – medicin – de flesta tar sin nattmedicin vid åtta. jag har en medicin vid åtta men nattmedicinen tar jag inte förrän vid niotiden. det är lite tidigt att lägga sig nio tycker jag. om jag somnar vid tio halv elva så sover jag oftast ganska bra och vaknar innan väckning.
22.00 – tyst i huset.
23.00 – alla ska vara på sina rum. dock behöver man inte sova.

på helgerna är schemat lite annorlunda. jag kör en sådan också

09.00 – väckning
09.15 – frukost
10.15 – morgonmöte. se ovan
12.30 – 13.30 lunch i slottet.
13.30 – ? – utflykt. här gör vi lite olika saker och det bestämmer vi gemensamt på onsdagarna då vi har helgplanneringsmöte. vi har en budget på 100 kr var att göra något för så på lördagar det brukar bli bio, event, laserdome, bad etc. på söndagarna åker vi iväg på loppis, shopping, bad eller liknande.
16.30 – middag i slottet.
19.30 – kvällsmöte. se ovan.
20.00 – medicin
23.00 – tyst i huset
00.00 – alla klienter ska vara på sina rum.

sen börjar det om. på lediga stunder sitter vi oftast och snackar, är på våra rum, gör uppgifter, tittar på tv/dator. på söndagar får vi ta emot besök och på helgerna får man åka på permission om man har skött sig. faktiskt även om man inte sköter sig.

i början bor vi i korsvirkeshuset, det kallas primären. där är det personal hela dygnet. när man börjar bli mer självgående flyttar man ner till ett annat hus med tre vingar. där finns ingen personal, ingen väckning och det är större ytor. beroende på hur många nya det är på väg in flyttar de ner folk dit. kan tänka mig att intaget ökar efter semestern och att det snart kommer lite nya klienter. då misstänker jag att jag kommer att flytta. de tittar mycket på om man sköter sig och är självgående. gör sina uppgifter, deltar på grupper och föreläsningar. vilket jag givetvis gör. annars hade det inte varit lönt att vara här.

i början får man inte dagpermission, man måste ha varit här ett par veckor så att de kan se hur stabil man är. sen börjar man få åka hem över dagen, sen utökas det till att ha nattpermission, dvs lördag till söndag. sista steget är att åka hem fredag till söndag. det gör man oftast varje helg den sista tiden här. så att man vänjer sig vid livet utanför. jag är ju inte där än men om jag ska vara här i tre månader har jag just nu 10 helger kvar så jag behöver börja ta permis from nästa vecka känner jag.

men idag är det söndag och vi ska strax ha morgonmöte och i eftermiddag ska vi åka till dollar store. jag ska läsa ut en bok och skriva klart min livshistoria som jag ska redovisa nästa vecka. jag ska även göra en uppgift som kom med boken jag läser. så det blir en bra dag känner jag. solen skiner och jag vaknade innan kl 7.

hej på en sväng så länge.