ATT SNART VARA KLAR

det är lördag och om två veckor är jag hemma för gott. det skrämmer mig, för vad ska jag hitta på om dagarna? jag är så van vid att alltid ha folk runt omkring mig att jag självmant väljer att dra mig undan på mitt rum många stunder, men alltid med dörren öppen så att jag hör de andra.

på måndag har jag SIP-möte med min överläkare, kommunen och behandlingshemmet. då ska vi bestämma väg framåt, vad som händer när jag kommer hem. jag vet redan nu vilka saker jag behöver. jag behöver uppföljning flera gånger i veckan på beroendecentrum i form av urinprov, blodprov och samtal, jag behöver samtal med min behandlare från kommunen, jag behöver någon slags gruppterapi med likasinnade, jag behöver sysselsättning.

så det ska bli intressant på måndag, hur de andra tänker och funderar kring min efterbehandling.

annars så jobbar jag på med uppgifter och redovisningar. redovisade steg två i måndags och fick så mycket fina speglingar att jag blev rörd, speciellt av de nya tjejerna som sa att de var tacksamma att jag visade att det går, att jag ingav hopp och att det var en fin redovisning. flera av dem sa även det på kvällsmötet och morgonmötet och det känns faktiskt väldigt kul och bra. skönt att jag kan vara en förebild, det hade jag nog aldrig trott.

mina behandlare ger mig också mycket snäll feedback, att de blir helt varma inombords när jag pratar om insikter och framtid. det kanske blir så när man har det som jobb att försök få ordning på folk och fä. för det är ju inte bara solskenshistorier (jag säger inte att jag är det, långt ifrån). snarare tror jag att de som fastnar mest hos behandlarna är de som först varit stökig och sen skärpt till sig.

på behandlingen är det oftast lugnt och skönt men idag fick jag reda på att en tjej återigen tagit återfall, på behandlingen. jag antar att det är så ibland men jag förstår det inte helt. inte på behandlingshemmet. det är andra gången för den här tjejen och andra gången hon tar dit knark. det känns som om viljan saknas eller så passar inte den här behandlingsformen henne. hur som helst visar det på hur jäkla svårt det är att bli kvitt beroendet. även i en skyddad tillvaro och fast konsekvenserna är enorma. beroendet tar liksom överhand och blir det viktigaste i ens liv, vare sig man vill eller inte.

kortfattat så är det så att någon gång under sitt drickande/drogande så tar beroendet överhand. belöningssystemet är så aktiverat att det inte går att låta bli. även om konsekvenserna är enorma. jag har aldrig förstått det innan men jag vet det genom den kunskap jag tillskansat mig och genom att se hur folk gång på gång tar återfall fastän de riskerar att förlora sina barn, sin familj, sitt liv. beroendet är större än allt.

det är därför familjer splittras, människors liv går i spillror och misär uppstår. det är pga av alkoholen eller drogerna. och beroendet är en slug jävel, det lurar precis över allt. för att ta mig själv som exempel så har jag druckit när jag varit glad (firat), när jag varit ledsen (tröstat), när jag känt mig ensam (hållit mig sällskap), när jag varit uttråkad (livat upp stämningen). benzon har i huvudsak varit för att hålla ångesten i schack, även om det sista året blev ren rutin att stoppa in några tabletter flera gånger varje dag för att hålla mig normal. klassiskt beroendebeteende, man tar inte för att få en kick utan för att vara normal och kunna fungera.

nu har egentligen ingenting jag stoppat i mig varit för att få kickar utan har varit för att stressa ner, koppla av, kunna fungera. och allt utom alkoholen är från början ordinerat av sjukvården. jag skyller inte på dem, missförstå mig rätt. men sjukvården idag har rejäla restriktioner när det gäller narkotikaklassade och beroendeframkallande mediciner. många har fått opiater, sömnmedel och benzo för sitt mående och har sedan blivit beroende. mycket för att inga alternativ har erbjudits och för att det skrivits ut lättvindigt. och när det inte går vänder sig människor till internet eller hittar siktet på gatan.

nåväl, det är lördag, jag är hemma och kurerar en förkylning. äter glass, kollar netflix och tänker på framtiden. snart är den här.

att finna min integritet

jag är ofta som en öppen bok, tycker jag själv i alla fall. om så verkligen är fallet är en annan femma. men jag är väldigt ärlig och öppen med hur mitt liv har sett ut, vad jag har gjort och inte gjort. hur jag har känt och inte känt. jag delar med mig av mycket. men plötsligt tog det stopp. jag kände att min integritet slog till med full kraft. jag kan nog inte komma på när det hände sist. om någonsin.

alla har olika förutsättningar för det här och för att vara med i gemenskapen (dvs AA/NA) så behövs endast en önskan att sluta bruka. man behöver alltså inte göra något öht. men då kommer man heller inte speciellt långt. och jag vet att jag är ambitiös, duktig och klok som delar med mig eftersom det i slutändan faktiskt gynnar mig. se om någon annan kan ha nytta av det så är det en sidovinst. men jag gör detta för min skull. jag tycker att det här är en möjlighet till utveckling, att växa, att återfå ett bra liv.

här finns de som är här för att de måste. de har kanske kontraktsvård, dvs att de fått vård ist för fängelse. då kan man välja två vägar. antingen sitter man av tiden och skiter i allt och alla eller så ser man det som en chans och deltar för sin egen skull. sen finns det de som kanske inte har så mycket livserfarenhet, som fortfarande är i trotsåldern men som tror att de vet bättre än alla andra, att regler inte gäller dem och att man kan ha en dålig attityd av outgrundlig anledning. sådana som inte förstår poängen.

och jag har börjat tröttna på de där. de som aldrig delar med sig, aldrig säger något som gör att man lär känna dem. de som sitter av tiden och de som tror att de kan göra precis hur de vill utan konsekvenser. men fan heller. jag tänker inte sitta och vända in och ut på mitt liv och låta dem ta del av det för att sen få höra ”kämpa på, du kommer fixa det här” som enda kommentar. ingen feedback om vad jag borde ändra på, ingen feedback ang var mina fallgropar finns. I.N.G.E.N. för de bryr sig inte om någon annan än sig själva och de är inte här för att få till en riktig förändring. de verkar tro att bara för att man går på grupper eller föreläsningar så ser det bra ut i papperna till socialen och frivården. men att närvara och delta är inte samma sak. och för att få gruppterapin (som är en stor del av vår behandling) att fungera så måste folk delta aktivt. man kan inte sitta i grupp och vägra berätta vad man skrivit på en specifik uppgift eller inte berätta om sin dag, helg, vecka. det fungerar inte om man vill utvecklas och förändras.

jag har de senaste två veckorna känt att speglingarna (dvs feedbacken vi får varje gång vi redovisar) inte ger mig speciellt mycket. jag tänkte att det var bättre att jag tog det med min behandlare själv, för att få lite konstruktiv feedback. vilket jag sa till min behandlare. dagen efter pratar vi om gruppen och hur det fungerar och jag sa att jag inte tycker att grupperna ger så mycket nu och att jag inte känner att jag blir speglad konstruktivt. den behandlaren sa då att ”jag hör dig säga ”jag vill ha”” och en liten omformulering som i stort gick ut på att vi är summan av alla delar. och att vi bara kan behålla det vi har genom att ge bort det (dela med sig av) (ännu en AA/NA-devis). vilket jag tolkade som att de hade pratat om att jag inte ville redovisa, vilket absolut skulle vara ett avbräck för gruppen som helhet eftersom jag redovisar mycket. och att detta var ett sätta att till viss tillrättavisa mig och att jag inte skulle vara så ego. ja det är min tolkning men jag är smart nog att kunna läsa mellan raderna. (jag fick dessutom det bekräftat idag). hon avslutade iaf med att jag bidrar mycket, att jag är bra för gruppen.

så under helgen har jag haft dåligt samvete för att jag inte ville dela med sig (jag kan/får aldrig säga nej, gör jag det så kommer sådana här kommentarer som ett brev på posten) så i måndags sa jag att ok, jag kan redovisa i veckan. jag tänkte att jaja, jag får väl dela med mig då, kanske någon annan kan ha nytta av mina redovisningar.

men i måndags kväll, när vi hade kvällsmöte, återkom min irritation. vi var sex klienter och på kvällsmötena säger man hur dagen har varit, om man uppfyllt sina mål som man satte på morgonen, hur man upplevt sin drogsug, vilka känslor man har haft och om man kunde göra något annorlunda. att reflektera över sin dag helt enkelt. tre av klienterna säger typ ”jag har haft en bra dag, god natt”. och det är den långa versionen. hela mötet förlorar sin mening och jag förstår inte varför de ens är med.

på tisdagen redovisade en annan klient och de tre som inte sagt något dagen innan satt med. två av dem sa inte ett ljud. de varken deltog i diskussionen eller gav någon vettig spegling. en av punkterna vi diskuterade var hur viktigt det är att stå upp för sig själv och säga ifrån när man blir irriterad för att det inte ska samlas på hög och för att det oftast kan lösas om man bara pratar om det. vilket är helt rätt. men iaf jag drar mig gärna för att säga till vuxna människor att jag är irriterade på dem. men eftersom vi hade diskussionen så tog jag upp att deras uppträdande på kvällsmötet irriterade mig. för jag vet inte hur de mår, jag har ingen aning vad de går genom, jag vet ingenting. och att de såklart får göra som de vill men jag hade en önskan att de skulle dela med sig mer så att iaf jag vet hur de mår, hur status är osv. den ena sa att hon hörde vad jag sa. de andra två var tysta.

jag vet att jag tänkte att ”jaja, nu kommer de snacka skit” men ärligt talat så brydde jag mig inte. och tänkte att jag kunde släppa det efter att ha fått det ur mig. ha, det kunde jag ju tro. på kvällsmötet sa den ena precis samma sak som dagen innan, den andra sa demonstrativt bara ”god natt” (hon kan väl kanske skylla på att hon är ung, vad vet jag) och den tredje hade tagit åt sig feedbacken. jag blev såklart irriterad igen. främst för att den ena tjejen gjorde det för att demonstrera och att hon inte fattade att det var i all välmening. nåja.

idag hade vi grupp och jag skulle redovisa på eftermiddagen men på förmiddagen hade vi uppgifter att göra som vi sen redovisade i grupp. alla utan den som aldrig säger mer än hon absolut måste. hon ville inte dela med sig av sina svar alls. där sitter vi, åtta klienter, varav sju delar med sig helhjärtat av våra liv och tillkortakommanden. och en som inte bryr sig nog att ens göra uppgifterna (det är inte första gången, jag vet fortfarande bara små, små triviala saker om henne för hon delar aldrig med sig). då kände jag att nej, jag vill inte redovisa om hon är med i gruppen. det handlar om integritet och att känna sig trygg och jag känner mig inte trygg med någon jag inte känner öht. så jag sa det till min behandlare. att jag tycker att det är oförskämt, att jag inte vill redovisa för att jag har mer integritet än så. att jag inte vill dela med mig till henne och att jag inte förstår varför hon ens är med om hon ändå inte deltar.

sen är det upp till mig hur mycket jag reagerar på det men jag tycker ändå att jag har hållt mig lugn länge med tanke på att jag varit här i nio veckor. och mina känslor och tankar är inte för alla. det kan låta småsint men nej. det är som på ett jobb eller när man pluggar och har grupparbete. om en hela tiden struntar i att göra sin del så får den stå sitt kast. här blir det dock inga konsekvenser eftersom vi är här ”frivilligt”.

min behandlare förstod mig men sa att de inte kan göra så mycket, att de försöker motivera personerna genom att de är med i grupp. så jag gick med på att redovisa iaf. men när vi skulle ha grupp igen så kom det en tredje behandlare och tog ut den tjejen för samtal ist. de hade lyssnat på vad jag sa och det kändes bra. det blev en jättebra redovisning pga av att vi hade en bra diskussion efteråt. jag tror alla fick ut en hel del av terapin idag pga det.

det kan låta trivialt men allt vi har här är våra känslor, tankar och det vi delar med oss. om man är i början av sin behandling så förstår jag mycket väl om man inte vill/kan/orkar dela med sig. och vissa dagar mår man sämre än andra och orkar inte för den sakens skull. det är helt ok och förståligt. men inte varje dag i tre eller sex eller nio månader.

så jag satte ner foten idag och det känns bra. jag stod upp för det jag känner och tror på. nu kan jag släppa det.

saknar er ❤

svårt att vara

jag vet inte vad som hände. plötsligt mår jag inte alls bra. kanske var det redovisningen av steg ett som rörde upp mycket inom mig. jag blev besatt av tankar jag inte haft på länge (inte alkohol eller tabletter, andra). plötsligt missade jag grupper för att jag kollade på klockan två minuter för sent. jag sov på eftermiddagen och missade mitt möte i Lomma som jag skulle ha kört till. allt det där gör personalen misstänksam. vilket jag förstår.

men det gör också att jag känner att jag inte får ”misslyckas”. för då misstänker de mig. för det gjorde de och i fredags var jag tvungen att lämna urinprov och de tog en hel drös med drogtester (i vanliga fall tar de två olika multitest men nu var det flera små stickor för sömnmedicin, opiater osv) för att se om jag hade tagit något. det hade jag givetvis inte, alla tester var negativa.

med misslyckas så menar jag att jag inte får vara annorlunda än vad jag brukar. det är förvisso obligatoriskt att vara med på föreläsningar och grupper men det är många som inte är det för att de behöver vila och det är ok. så därför kändes det märkligt att det blev sån uppståndelse när jag behövde göra det. och i min genomförandeplan står det att jag ska öva på att misslyckas… men om det blir konsekvenser som känns obehagliga så är det ju rätt jobbigt att misslyckas. så min lärdom av att ”misslyckas” är att det absolut inte är något jag vill. och att det inte är ok.

efter urinprovet kom min behandlare och pratade med mig, sa att det var för att jag inte var som jag brukade och att de såklart undrade om det var något. hon föreslog att jag kanske inte skulle åka hem i helgen för mitt beteende kunde vara början på ett återfall. och då var det kanske bättre att jag stannade här i helgen. jag tänkte på det under förmiddagen och bestämde mig för att det nog var lika bra att stanna. jag hade ändå inte planerat något jätteviktigt hemma.

personalen här tyckte att jag tog ett klokt beslut och blev jätteglada :-O
kändes mycket märkligt. men antagligen var det helt rätt beslut för i går, fredag, mådde jag inte alls bra. massor av ångest och tankarna bara snurrade. men det känns bättre idag, om än inte helt bra.

idag fick jag dock tänka på annat för vi hade helgaktivitet med ridning på schemat. det var länge sen jag red. men när man rider är det svårt att tänka på något annat, speciellt som jag inte är van. i morgon kommer jag dock inte kunna gå. och nu ikväll är jag väldigt trött, så där skönt trött som man blir när man har tränat. så jag ser fram mot att få gå och lägga mig och sova länge. och i morgon är det en ny dag och jag har fem veckor kvar på det här stället. som det ser ut nu iaf. hoppas jag får lite arbetsuppgifter att göra för nu är jag lite rastlös.

tänker på er ❤

farväl till drogen


idag har jag slutfört steg 1 av de tolv stegen i stegarbetet. det var/är ett stort arbete. jag fick ett häfte på tolv sidor med frågor att svara på. det blev 13 A4-sidor på datorn. jag har grundligt gått genom mitt liv, hur jag har blivit maktlös och hur drickandet och tabletterna totalt styrt mitt liv. det är en skrämmande läsning. den sista delen av steg 1 är ett avskedsbrev till drogen. här kommer mitt.

AVSKEDSBREV TIL DROGEN

FARVÄL.

Jag saknar dig mindre och mindre, jag vill att du ska veta det. Jag tänker inte på dig dagligen och klarar än så länge av att stå emot dig. Ju längre tid vi är ifrån varandra ju lättare blir det men jag vet att jag aldrig kommer glömma dig. Du har varit en stabil punkt här i livet. Jag minns hur du smakar, hur lugnet steg i min kropp samtidigt som du landade inuti mig. Den varma men ändå kalla känslan som är så välbekant. Jag minns hur det kändes att ta på dig, dina former och din hals. Dina dofter, ibland lite unkna men ändå dina.

Dig har jag kunnat lita på, du har varit med mig vart jag än har rest, vad jag än har firat och varje gång jag känt det minsta obehag. Då har du varit där och tröstat. Så som min mamma skulle ha gjort, men nu finns hon inte där och du steg in på scenen och tog över mitt liv. För du gjorde verkligen det, tog över. Du såg till att mala ner mig mentalt så att jag till slut inte förstod att det var du som styrde och ställde i mitt liv. Jag trodde att det var jag men det var hela tiden du. Det var du som gjorde att jag och Johan skiljde oss. Det var du som gjorde så att jag och Marcus gjorde slut. det var du som gjorde att jag blev uppsagd från två av mina jobba. Det var du som fick mig att må så dåligt att jag till slut inte såg någon utväg ur den misär du och jag hade skapat oss. Det var du…

Jag vet att du inte är bra för mig, ändå har jag så himla svårt att bryta mig loss. Jag älskade ju dig. Det har varit du och jag mot världen. du har fått mig att skratta, bli lugn, fått mig att somna, tröstat mig när jag har varit ledsen. Du har alltid funnits där. Och nu är du borta. Men jag ser dig överallt, jag kommer aldrig riktigt kunna komma undan dig. Du är överallt.

Det finns ingen som får mig att må så bra som du, det finns ingen som får mig att må så dåligt som du. Du fick mig att inte vilja leva mer, men du var så slug att jag inte förstod att det var på grund av dig som jag mådde så dåligt. & så dåligt som jag mådde i våras har jag aldrig mått. Jag var helt död inuti och tänkte att det var lika bra att jag tog livet av mig. det fanns ingenting kvar för mig i den här världen, jag hatade mig själv och ansåg att jag inte var värd att leva, att alla andra skulle få det bättre utan mig. Jag kände mig ensam och övergiven men jag förstod aldrig att det var du som kommit mellan mig och mina vänner. Jag förstod aldrig att du inte ville mitt bästa. Jag förstod aldrig att du var både min räddare och min bödel.

Nu har vi inte setts på 78 dagar och det är så oerhört skönt. Jag börjar bli mig själv. Jag är på en plats jag aldrig trodde jag skulle komma till igen för 4 månader sedan. Det är faktiskt svårt att förstå att jag är samma person som för fyra månader sen radade upp massor av piller för att jag inte ville leva mer. Det är svårt att förstå det totala mörker jag befann mig i, en värld där jag inte var värd någonting utan bara till besvär, en värld där ingen brydde sig om mig, en värld där jag inte hörde hemma. Nu har jag plötsligt en mening med livet igen, jag har hopp om framtiden och att det blir bra till slut.

Så det här är ett sista farväl. För att du ska veta att det är över nu, jag kommer inte ta tillbaka dig. Jag kommer gå vidare i livet utan dig och det kommer bli hur bra som helst. För utan dig är jag stark på riktigt, utan dig är jag snäll, utan dig är jag klok, utan dig är jag nyfiken, utan dig är jag en bra person. Och jag vill vara en bra person. Därför finns det ingen plats för dig i mitt liv.

Så jag går nu och lämnar dig kvar. För jag är starkare än du. Jag vet det nu.

/Heléne

på den sjuttiotredje dagen

timme läggs till timme som blir till dagar som blir till månader. att inte fundera så mycket på det är skönt, det är mer undantag än regel att jag tänker på alkohol. fast vi pratar ju mycket om det, inte alkohol i sig men vad skiten ställt till med på alla de olika sätt som den bara kan. här ser jag tydligt vilken misär som kommer med ett missbruk och hur svårt det är för många att låta bli alkoholen trots att vi är här.

vi har haft ytterligare ett allvarligt återfall i veckan som kunde slutat riktigt illa. dels så drack personen mycket och snabbt, funderade allvarligt på att avsluta det hela och hade en promillehalt på 2,75. det blev en tur till psykakuten sent den kvällen. hon hade även tagit med sig alkohol hit vilket rör upp mycket känslor. som tur var tar jag varken åt mig eller känner av något särskilt när detta händer. det var inte som att det stod vinflaskor i kylen. sen får alla andra gärna var upprörda för alla måste ta ansvar för sitt eget tillfrisknande och för vissa är det verkligen på liv och död. det är det väl för mig också men jag är på en väldigt bra plats nu. en plats där jag trivs , där jag sätter gränser och ser till mig själv i första hand. inget får komma mellan mig och behandlingen. jag vill vara här och nu och jag tycker att jag lyckas med det till 95%. vilket är ett väldigt bra resultat som ni som känner mig kanske förstår. att leva nu. inte i dåtid eller framtid.

jag har tom svårt att lämna in ledighetsansökan inför helgerna. de ska vara inne tisdag morgon och det känns märkligt för hur ska jag veta vad som händer till helgen? förstår ni att det är jag som säger detta? jag förstår det knappt själv. men det är skönt, otroligt skönt.

jag ska hem i morgon och det ska bli skönt, 32 timmar egentid. det enda jag har planerat är en fika med marcus annars är helgen bara min. jag ser fram mot att sitta i soffan, slötitta på tv, ser knappt alls på varken tv eller serier här. sova i min egen säng, bada badkar och ta dagen som den kommer. på söndag avslutar jag med ett NA-möte i Malmö innan jag åker tillbaka.

jag har varit på tre AA/NA-möen i rad nu. i malmö, lomma och höör. det är en fantastisk känsla att gå på dessa möten. det är en stor trygghet att kunna sitta ner och prata om vad som helst och man vet att det stannar där och det är ok att berätta i stort sett vad som helst. det är också en otrolig stöttning för de som är nya, har det svårt eller tagit återfall. det finns inget dömande eller någon som skäller på en. det är bara otroligt mycket kärlek. fint är det.

jag har sex veckor kvar nu. lite mer än halva tiden har gått. det har gått otroligt snabbt och jag gissar mig till att de kommande sex veckorna kommer rusa fram. det är ok, det betyder att dagarna är fulla av mening. jag mår bra, jag känner mig stark, jag har energi, jag är glad. det hade jag aldrig trott för två och en halv månad sen. livet är sannerligen mystiskt på många sätt.

men nu är det dags att natta kudden. ❤

konsekvenser

Oh no, it’s not me
I just forgot to tell you
Didn’t mean, it seems obscene
We just lost track along the wayI’m coming to terms
I’m starting to learn
This ain’t all it’s cracked up to be
Cause I’m using you, you’re using me
It’s never as easy as we believe
Caroline Liar – Coming to terms

dagarna går och jag mår bättre och bättre. har ett lugn inom mig jag inte haft på många år, det är välkommet. för två veckor sen redovisade jag vilka konsekvenser mitt handlande har fått. att se det svart på vitt är lite som att få en käftsmäll men ändå befriande. jag förstår varför jag inte ville leva mer, it makes sense. so here it goes.

det är nio områden och jag har kryssat för de saker som jag uppfattar är konsekvenser för mig.

FAMILJ: svek mot familjen, skilsmässa/separation, isolering, känsloutbrott mot familj, lögner till familj

MENTALT: planerar drickandet/drogandet, nedsatt minnesfunktion, förnekande, tankebesatthet, minimerar drickandet/drogandet, förlorat lusten att lära mig nya saker

RELATIONER/SEXUELLT: har hemligheter, svårt att se skillnad på intimitet och intensitet – sex och kärlek, promiskuös, gjort slut

KÄNSLOR: självömkan, ångest, skam, självförakt, rädslor, olycklig, svårt att lyssna på andra, övergivenhetskänslor, ensamhetskänslor, ånger, hat, skuldkänslor, dåligt självförtroende, dåligt samvete, oro, maktlöshetskänslor

ETISKT/MORALISKT: lögner, bryter värderingar, självmordstankar/försök, gömmer sprit, oärlighet, smygsuper, ansvarslöshet

FYSISKT: återställarbehov, självskadebeteende, minnesluckor, olyckor, försämrad hygien, nedsatt kondition, darrningar och skakningar, sömnrubbningar, svettningar, hjärtklappning, utslag, dåligt närminne, trötthet

ARBETE/STUDIER: blivit avskedad, konflikter med chefen, mycket sjukfrånvaro på arbetet, omotiverad, förlorat förtroendet

EKONOMISKT: bankskulder, privata skulder, ekonomisk oro, kontokortsskulder

SOCIALT: bortvald av gamla vänner, valt bort gamla vänner, svårt att umgås opåverkad, konflikter, skam, dricker/drogar innan sociala sammanhang, tappat gemensamma intressen

ja, ni ser ju själva. det är ett liv i kris. helt ohanterligt och svårt att styra upp själv. vilket gör att jag är otroligt tacksam för alla den hjälp jag får. utan den hade jag definitivt lyckats med mina försök till slut.

jag kan inte göra något ogjort. det enda jag kan göra är att försöka var nykter och drogfri. mer än så ”lovar” jag inte. jag lovar alltså inte att vara det, jag lovar att FÖRSÖKA. för om jag lovar att aldrig mer dricka/ta tabletter så finns det risk att jag sviker igen, allra mest mig själv. och det har jag gjort nog.

det är min tid nu. bara min.

känslor

jag skrev ett långt inlägg häromdagen, som försvann i cyberrymden. jag har haft två redovisningar den här veckan varav en var djupgående. och som vanligt får jag höra att jag är avstängd, att jag inte är i kontakt med mina känslor. De vill att jag ska bli berörd, känna sorg, vara ledsen. men jag är inte det. jag ser på det hela väldigt nyktert.

uppgiften handlade om konsekvenser. och jag har många konsekvenser. det var väldigt nyttigt att skriva ner dem alla, att se helheten. annars hänger jag upp mig på det ena eller andra, nu fick jag se vad mitt självmedicinerande och min sjukdom faktiskt gjort med mitt liv. och det kanske är sorgligt. men främst är det befriande att skriva ner det. och jag är inte ledsen, jag är väldigt glad att jag är uppe ur mörkret, om än tillfälligt. för vad har jag att vara ledsen över? att jag inte vaknar sjukt trött på morgonen? att jag inte konstant ifrågasätter mig själv? att jag inte lever i det djupaste av mörker?

jag slipper ångest, jag slipper ljuga, jag slipper sova dåligt, jag slipper vilja ta livet av mig. så vad har jag att vara ledsen över? Jag är glad att jag fått en chans att reda rätt på mitt liv. och jag har gråtit, gud va jag har gråtit. men jag är inte ledsen att mitt liv gått från mörkt till ljust. jag vill hålla mig kvar där och med ärliga ögon titta på det som varit men inte grotta ner mig och älta och tycka synd om mig själv. det hjälper inte mig. vad som hjälper mig är att jag varje dag får jobba med mig själv, att min puls är lugn och jämn, att jag får sova gott, att jag får skratta. att jag får känna mig som en del i ett sammanhang. det hjälper mig.

så jag vet inte. jag tycker inte att jag behöver vara ledsen. jag behöver vara glad för det var länge sen jag var det. på riktigt. det var länge sen jag gick en hel dag utan att känna ångest. det var länge sen jag sov hela nätter och vaknade utvilad tidigt på morgonen. så nu när jag gör det har jag kraft, ork och energi att ta itu med livet på ett helt annat sätt. för mig är det tillfrisknande.

nåväl.

jag är på min första helgpermis. första övernattningen hemma och jag sov som en bebis i min älskade säng. jag umgicks med två olika vänner och det var fint. jag har legat i min soffa och tittat på netflix, suttit på min övervuxna uteplats och druckit kaffe. också väldigt fint. och innan jag åker tillbaka ikväll ska jag på NA-möte i malmö. det blir en bra avslutning på veckan. igår hade jag dessutom 60 dagar. två månader utan en endaste liten droppe alkohol. det tror jag inte att jag har haft sen mamma dog för 19 år sen. bara en sån sak.

så jag är glad. jag är trygg. jag känner mig lugn. och jag känner mig tacksam. och lite sugen på livet. det är fint det. ❤