på botten


jag missa telefon-tiden hos kronofogden igen
men jag lär ju mig aldrig av mina misstag
vilket ämne det jag har en brist av
varför går jag alltid över gränsen
min hjärna den står där brevid när det händer
jag måste ringa runt och be om förlåt
känns som jag hellre vill dö men vi får se hur det går
tacka fan för mina polare har tålamod med mig
hade jag vart dom hade jag knappt tåla att se mig
min kyl den är tom, mina pengar är slut
alla ledtrådar säger: förändra dig nu
patetisk och ynklig, fy fan vilken dag
Jag duschar men samvetet, det sitter kvar

Timbuktu – The botten is nådd


det börjar rasa allt mer nu, livet. ett problem leder till ett annat och det hela blir en kedja av problem jag inte klarar mig ur. just nu är ekonomin det som tär hårdast på mig. eftersom jag blev uppsagd från mitt jobb får jag ”bara” ca 11600 kr ut per månad från försäkringskassan. det kan man ju klara sig på. om man inte har hyra, CSN, kallhyra, bredband, lån, försäkringar, sjukhusräkningar, mediciner, diesel att betala. kanske kan jag täcka de kostnaderna hjälpligt med pengarna jag får men då blir det inte en endaste krona över till mat, hygien osv. inte en endaste krona.

det går ju inte. jag får inte ihop det hur jag än försöker. och ja, jag har satt mig själv i den här sitsen. jag är inte ute efter sympatier, det är mitt fel från början till slut. men det hjälper inte just nu att veta att det är mitt eget fel.

jag vrider och vänder på problemet och vet att det inte går att stoppa huvudet i sanden. då går räkningarna till inkasso, vilket bara ger en ökad summa att betala. och efter det kommer de lämnas till kronofogden och det är mer eller mindre en katastrof. då har jag verkligen satt mig rejält i skiten.

så jag ringer runt och ser vad jag kan skjuta upp, vilka som kan ge mig en betalningsfri månad (skjuter problemet framför mig), om det går att göra en avbetalningsplan. men det hjälper inte, jag får det ändå inte att gå ihop.

det enda som ger mig hopp är att jag slipper vara sjukskriven efter den här perioden vilket då gör mig tillgänglig för arbetsmarknaden och då kickar min a-kassa in och bör ge det dubbla ut per månad (har varit medlem i unionen och a-kassan sen mina universitetsstudier) fram tills dess att jag får ett nytt jobb. då har jag en chans att komma igen, att beta av räkningar och börja spara lite per månad så att jag inte hamnar i den här situationen igen.

dock måste jag ju bli frisk för att slippa vara sjukskriven.

men fram tills dess sitter jag i en rävsax, en som jag satt ut själv. och det gör inte att jag mår bättre. moment 22 all over igen. och ångesten samlas i bröstet och andningen ligger högt upp och når aldrig magen. och det enda jag vill är att döva ångesten med tabletter eller alkohol, eftersom det är det enda sätt jag vet hur man får bort det som får hjärtat att göra ont, får andningen att bli normal, får tankarna att tryckas undan och kroppen att bli lugn. men jag kan inte och får inte använda mig av de metoderna längre, det är ju det som satt mig i den situationen jag är i nu.

så nu måste jag stå ut med ångesten som bara ökar och ökar med problemen som hopar sig. det är en omöjlig ekvation.

ångest

Just när jag tror jag har hittat hem
Ska jag packa väskorna igen
Jag vill inte ha någonting för lätt
Måste våga trampa lite snett
Stark och svag och allting däremellan
Aldrig mer, men kanske en gång till
Jag har inget val, jag måste välja
Jag vet vad jag vill, jag vet ingenting

Molly Sandén – Sand

igår hade jag en sån där dag, som känns omöjlig att ta sig genom. olidligt lång, tyst, ensam men med en huvudvärk som stoppade all sorts interaktion. så jag sov, sov och sov lite till.

skjuter allting en bit framför mig

det är dags. snart är det dags. att packa ner det allra viktigaste. samla ihop det jag behöver under tre månader av mitt liv. hur vet jag det? hur ska jag veta vad jag behöver i mitten av september redan nu.

”ta inte med för mycket”

eftersom jag inte vet när jag ”får lov att åka hem” igen (dvs dagspermission) så planerar jag för tre månader. jag förutsätter att jag tar med mig för mycket och för lite. om det är något jag vet så är det just det, det blir fel hur jag än gör. jag kan inte förutse precis allt så som jag så ofta försöker göra. jag kan inte planera i minsta detalj för det är bortom min kontroll.

läskigt, otroligt läskigt.

jag tillåter dem att låsa in mig. frivilligt. ger upp mina rättigheter. låter någon annan bestämma hur mina dagar ska se ut. vad jag får och inte får göra. jag kommer inte ens kunna ta två panodil utan att fråga innan. jag måste ge upp en del av min integritet för att bli hel. för att kanske bli hel.

för att kanske bli hel.

bli jag någonsin hel? kanske har jag varit halv så länge att jag inte kan se helheten. är för dålig på att lägga pussel, allra minst mitt eget. ser inte sammanhangen, ser inte vilken bit som passar var och därför är allt för många pusselbitar på fel plats, jag har tvingat ner dem med våld. med hammaren i högsta hugg har jag sett till att bitarna fått plats trots att de inte satt rätt.

för att jag trodde att det skulle var så. en färdig mall på hur livet ”ska” se ut. och det är vackert, tills det inte är det längre. när det fula bryter sig genom, när bitarna uppenbart inte sitter rätt. när vi upptäcker att livet rämnar så är det oftast för sent. förfallet börjar långt tidigare men vi struntar i de tecken vi ser. jag tryckte undan sådant som skavde, stod ut med sådant som fick det att rasa och riva inuti bröstet. för det är så jag har lärt mig.

nu ska jag lära om. tror jag. jag vet faktiskt inte helt och hållet vad som kommer att ske de närmaste månaderna. i värsta fall står jag på samma punkt som idag. i bästa fall har jag växt, satt bitarna på rätt plats, ser helheten. har rimliga krav på mig själv, vågar säga nej. vågar misslyckas. vågar att tänka på mig själv först och främst. vågar tycka om mig själv.

i bästa fall.

känslokall = likgiltig?

Med mig finns inga tillfälligheter
Klockan är tre så bara säg vad du heter
Har ingen hyfs eller heder
Jag kan inte va normal
Finns inga tillfälligheter
Det blir alltid samma sak
Jag skjuter allt bara några meter
Och sen är jag den som drar

Veronica Maggio

det har varit en dag i funderingarnas tecken. på stranden med all tid i världen för hjärnan att slå knut på sig själv så blir det lätt så. jag började fundera på när jag är som mest kreativ, när jag skrivit mina bästa texter och varit mest ”äkta”. och tyvärr är det nog under inflytande av alkohol och/eller läkemedel. jag ska inte göra någon som helst jämförelse med genier som gjort sin/sina bästa musik, tavlor, poesi etc under inflytande av diverse substanser men nog finns det något i det där. att öppna sitt sinnen, få utlopp för delar i själen som är avstängda. avstängda för att det skulle bli för jobbigt annars.

för 20 år sen gav min mamma mig prozac eftersom hon inte orkade med mina humörsvängningar. jag åt dem i två veckor men märkte hur avtrubbad jag blev och slutade äta dem direkt. för tio år sen, när min psykiska ohälsa visade sitt fula tryne på riktigt för första gången så fick jag till sist ge med mig och börja ta ”lyckopiller”. för att komma ut ur den spiral jag hamnat i. då sa läkaren att jag skulle vara tvungen att ta medicinen i sex månader och jag blev chockad. tio år senare inser jag att det var en kraftig underdrift.

jag skulle vilja komma så långt att jag slapp mina stämningshöjande och ångestdämpande mediciner. jag förstår att det kanske är en omöjlighet men jag behöver få känna igen. inte bara vara för alla andras skull. inte se mitt värde i det beröm jag levt på i 20 år. att se och förstå att jag är värd något även när jag inte gör saker för andra. att jag är meningsfull, viktig och omtyckt även när jag inte är alla till lags.

kommer jag komma dit? en kan alltid hoppas. kanske får jag chansen nu när jag kommer få spendera tre månader med att rannsaka mig själ och mitt liv, att med mikroskåp syna varenda litet korn som kan ha betydelse för den situation jag är i idag.

men däri ligger kanske till viss del förklaringen till var jag är idag. att jag stängt av så länge så att för att känna har jag varit tvungen att ha ett motgift för att få känna på riktigt, för att kunna ventilera, kunna leva. även om det till slut tog ifrån mig allt. då när spärrarna släpper och jag tillåter orden flöda, tillåter mig vara äkta och känslosam. kommer åt det där som jag i vanliga fall inte har åtkomst till. det som är begravt djupare än marianergraven. det som bara kommer fram då lager efter lager skalats av och bort. först då kommer känslorna fram, först då har jag kunnat känna, känna på riktigt.

är det borta för alltid nu? jag hoppas inte det. jag ska göra allt i min makt för att få tillbaka känslorna, de äkta känslorna. jag ska göra vad som krävs för att ändra mitt synsätt, för att hitta mitt eget värde, för att känna att jag är bra och duglig trots att jag inte är bäst eller försöker hårdast.

det lovar jag mig själv.

vågar du, vågar jag

I, I’ve been keeping secrets from you dear
There’s things of me are scared and you’re my fear
The crack goes in the ground
And you, you’ve been coming closer to the edge
Wondering what goes on in my head
And so I shut you out

Smith and Tell – Forgive me friend

i väntans tider
allt är satt på paus, det enda jag kan göra är att vänta, vänta och vänta lite till.

jag har mina dagliga möten, jag kommer ut men jag är uttråkad. vill helst sova bort dagarna så att de försvinner. det är det enda sättet att klara av detta vakkum som jag hamnat i.

sleep, eat, think, repeat

i går skulle det ha varit tio år. istället var det ingenting. ett datum mitt bland alla andra, varken mer eller mindre betydelsefullt. från att ha varit en stor dag till ingenting. märkligt hur en kan anpassa sig, hur livet går vidare trots förändringar stora som titanics undergång.

för under ett år har jag separerat, gjort slut, skilt mig, träffat nygammal pojkvän, nästan flyttat, gjort slut, flyttat hem igen, sagt upp mig från mitt jobb, börjat på nytt jobb, träffat ny man en kort tid, delvis flyttat till göteborg, blivit prejad av en långtradare, blivit uppsagd från mitt jobb, inlagd på psyket, försökt ta mitt liv tre gånger men tänkt tanken så många gånger fler. och nu, behandlingshem.

och inget är sig likt ändå känner jag igen känslan. känslan av att vara i limbo, vänta på att något ska hända, att inte kunna finna sig i stunden, alltid framåt, uppåt. nu. stillastående. som ett tåg som aldrig lämnar perrongen. ett liv på väg någonstans men utan att veta slutstationen.

jag vill vidare nu, stått stilla allt för länge. samtidigt rusat fram i 180. en paradox så säg. men hatar att stå stilla, att ha tråkigt och är den farligaste av känslor. dags att börja känna, dags att börja rota, dags att börja städa i mitt inre. ta tag i det där som legat som en klump svart tjära över allting allt för länge. det är dags nu.

förståelse

om du aldrig varit i samma eller liknande situation så kommer du inte förstå. det är inte bara att ”rycka upp sig”, ”det ordnar sig”,”läs den här boken så ska du se att det ordnar sig” eller vad för andra klyschor du kommer på att säga. saker du aldrig skulle komma på tanken att säga det till någon som brutit båda benen eller någon med diabetes.

det går inte att jämföra sjukdomar och definitivt inte inom psykisk ohälsa. eftersom jag lärt känna en hel del nu med olika grader av psykisk ohälsa så vet jag att monstret ser olika ut för varje person, även om en delar vissa saker inom sjukdomen. den gemensamma faktorn är dock bristen på förståelse från andra. de som inte förstår hur ångest kan riva och slita i bröstet, hur det kan kännas som att allt kommer att rämna för minsta lilla sak som går fel, hur blod från en nyskuren arm kan få ångesten att släppa för stunden, hur det är att höra röster och inte veta om de är verkliga eller ej, hur det är att verkligen inte orka. att inte orka gå upp ur sängen, att inte orka duscha, att inte orka laga mat, att inte orka gå till affären, att inte orka städa sitt hem.

för en del är det lika jobbigt att ta sig ut från sin lägenhet eller hus för att gå till affären som det är för andra att springa ett maratonlopp. det sistnämnda görs dock oftast frivilligt. för andra är det att hela tiden känna sig otillräcklig, att inte vara lika bra, duktiga, kunniga, ordentliga som andra. någon som jag i mångt och mycket tror uppstår i det sociala mediesamhälle vi har skapat. där folk alltid bor i vackra, nystädade, perfekt hem med de senaste inredningstrenderna, där folk lagar fantastiska middagar som de (vi, jag är på intet sätt oskyldig i det sammanhanget) gärna delar med oss av på Instagram medan den vidbrända omeletten aldrig kommer längre än till soptunnan.

för en del är det att betala räkningar, för andra att klara av att läsa några sidor i en bok och minnas vad en precis läst. för en del är det ett helt företag att ens kunna äta lite lunch, för att ångesten gör så att det vänder sig i magen vid tanken på mat och varje tugga blir som kinesisk vattentortyr.

för vissa är det likgiltighet. där en stängt inne alla känslor som skapar oro i kroppen. där en stängt av både inloppet och utloppet för att slippa känna ens det minsta lilla. för vissa är det att vara så avtrubbad att det inte spelar någon roll om man lever eller ej. för andra är det att ha djup ångest som inte går över och som gör att livet känns outhärdligt och döden känns som ett bättre alternativ.

psykisk ohälsa visar sig i alla former och skepnader. det finns inte två som har exakt samma problem och som går att ”fixa” med exakt samma lösning. det finns inga bandage eller gips för att läka ihop en trasig själ, ett uttömt självförtroende eller gränslös apati. det finns inte en medicin som fungerar precis likadant på två människor. det som hjälper den ena kanske ökar ångesten hos den andra. men visst finns det mediciner som lindrar, hjälper och stöttar. men hjärnan och själen är komplicerade ting som vi inte alltid (eller någonsin) förstår oss på. det går inte att sätta plåster på själen eller att bara ge tabletter till en alldeles för trött och skadad hjärna.

hade det varit så lätt hade vi inte varit så här många som faktiskt mår så här dåligt. då hade vi inte haft platsbrist inom psykiatrin, självmord, självmedicinering och kroppar sargade av ärr efter diverse sjävskadebeteenden. då hade vi kunnat sätta bandage och plåster på det som gör ont och det som inte går att förklara. men det går helt enkelt inte.

det var en gång

…så börjar alla sagor, även de utan vackra slut där prinsen får prinsessan eller där vargen inte äter upp farmor. fast i min saga äter vargen upp både prinsen, prinsessan och farmor.

min saga började långt innan jag blev sjuk men det är först nu, tjugo år senare jag börjar ana vad de bakomliggande problemen är och alltid har varit. jag är skolexemplet på en duktig flicka och när folk hör mig prata om vad jag gjort i mitt liv så låter det som ett exemplariskt liv. bakom fasaden då.

men jag ska kanske ta det från början, eller i alla fall någonstans i mitten, då min sjukdom visade sig för första gången.

en kan nog säga att jag kunde räknas in bland en av de framgångsrika, de som gjort en bra karriär, stigit i grader och lön, hade ett rikt socialt liv och hade kontroll på läget. problemet var bara att jag hade haft det så här i nästan elva år. elva år med ständig inre press att lyckas, att klara mig själv, att inte få misslyckas.

det blir gärna så när ens mamma dör i cancer och en som 22-24-åring får ta det största ansvaret. att ständigt vara orolig, trött och rädd, att ständigt besöka mamma på sjukhuset, att få reda på att hennes liv inte skulle gå att rädda. som om det inte var nog pluggade jag hårt samt fick tampas med en icke nämnbar släkting som gjorde allt annat än att dra sitt strå till stacken.

när hon till slut dog fick jag en liten paus, jag tog ett halvår för återhämtning (men pluggade fortfarande) innan jag var redo för livet igen. ett liv utan någon att förlita mig på, inte på någon annan än mig själv. 2001 påbörjades den delen av mitt liv då den duktiga flickan steg in på scenen på riktigt och vägen mot undergången startade.

det är om detta min blogg kommer handla om i huvudsak. hur en kan gå från ett ganska bekymmerslöst liv till ett liv där jag aldrig var bra nog för mig själv, där allt alltid måste vara perfekt, där jag inte kunde eller fick misslyckas på några plan. organisation, planering och att ha kontroll var a och o. där jag tog hand om allt och alla för att slippa ta hand om mig själv. för om jag behövde ta hand om mig själv skulle jag vara tvungen att vända blicken inåt. och det hade varit alldeles för jobbigt.

om jag vetat då vad jag vet nu skulle jag givetvis ha gjort allt annat än det jag gjorde. jag skulle tagit hjälp, fått utlopp för alla känslor jag förträngt, allt jag stoppat in i en liten låda någonstans långt där inne där den sen fick växa sig allt starkare och större, precis som en cancersvulst. för i likhet med cancer så försvinner inte svulsten av sig själv eller utan hjälp, den växer sig bara större och större tills den tar över allt. tills den dödar känslor, självkärlek och självaktning. tills den äter upp all kraft, all glädje och all styrka, tills den förstör ditt liv på så många sätt att en knappt kan tro att det är möjligt.

men där är jag nu, med en cancersvulst i form av psykisk ohälsa som har förstört mycket i mitt liv och som jag inte är säker på att jag kommer kunna besegra. så börjar slutet på sagan.