att finna min integritet

jag är ofta som en öppen bok, tycker jag själv i alla fall. om så verkligen är fallet är en annan femma. men jag är väldigt ärlig och öppen med hur mitt liv har sett ut, vad jag har gjort och inte gjort. hur jag har känt och inte känt. jag delar med mig av mycket. men plötsligt tog det stopp. jag kände att min integritet slog till med full kraft. jag kan nog inte komma på när det hände sist. om någonsin.

alla har olika förutsättningar för det här och för att vara med i gemenskapen (dvs AA/NA) så behövs endast en önskan att sluta bruka. man behöver alltså inte göra något öht. men då kommer man heller inte speciellt långt. och jag vet att jag är ambitiös, duktig och klok som delar med mig eftersom det i slutändan faktiskt gynnar mig. se om någon annan kan ha nytta av det så är det en sidovinst. men jag gör detta för min skull. jag tycker att det här är en möjlighet till utveckling, att växa, att återfå ett bra liv.

här finns de som är här för att de måste. de har kanske kontraktsvård, dvs att de fått vård ist för fängelse. då kan man välja två vägar. antingen sitter man av tiden och skiter i allt och alla eller så ser man det som en chans och deltar för sin egen skull. sen finns det de som kanske inte har så mycket livserfarenhet, som fortfarande är i trotsåldern men som tror att de vet bättre än alla andra, att regler inte gäller dem och att man kan ha en dålig attityd av outgrundlig anledning. sådana som inte förstår poängen.

och jag har börjat tröttna på de där. de som aldrig delar med sig, aldrig säger något som gör att man lär känna dem. de som sitter av tiden och de som tror att de kan göra precis hur de vill utan konsekvenser. men fan heller. jag tänker inte sitta och vända in och ut på mitt liv och låta dem ta del av det för att sen få höra ”kämpa på, du kommer fixa det här” som enda kommentar. ingen feedback om vad jag borde ändra på, ingen feedback ang var mina fallgropar finns. I.N.G.E.N. för de bryr sig inte om någon annan än sig själva och de är inte här för att få till en riktig förändring. de verkar tro att bara för att man går på grupper eller föreläsningar så ser det bra ut i papperna till socialen och frivården. men att närvara och delta är inte samma sak. och för att få gruppterapin (som är en stor del av vår behandling) att fungera så måste folk delta aktivt. man kan inte sitta i grupp och vägra berätta vad man skrivit på en specifik uppgift eller inte berätta om sin dag, helg, vecka. det fungerar inte om man vill utvecklas och förändras.

jag har de senaste två veckorna känt att speglingarna (dvs feedbacken vi får varje gång vi redovisar) inte ger mig speciellt mycket. jag tänkte att det var bättre att jag tog det med min behandlare själv, för att få lite konstruktiv feedback. vilket jag sa till min behandlare. dagen efter pratar vi om gruppen och hur det fungerar och jag sa att jag inte tycker att grupperna ger så mycket nu och att jag inte känner att jag blir speglad konstruktivt. den behandlaren sa då att ”jag hör dig säga ”jag vill ha”” och en liten omformulering som i stort gick ut på att vi är summan av alla delar. och att vi bara kan behålla det vi har genom att ge bort det (dela med sig av) (ännu en AA/NA-devis). vilket jag tolkade som att de hade pratat om att jag inte ville redovisa, vilket absolut skulle vara ett avbräck för gruppen som helhet eftersom jag redovisar mycket. och att detta var ett sätta att till viss tillrättavisa mig och att jag inte skulle vara så ego. ja det är min tolkning men jag är smart nog att kunna läsa mellan raderna. (jag fick dessutom det bekräftat idag). hon avslutade iaf med att jag bidrar mycket, att jag är bra för gruppen.

så under helgen har jag haft dåligt samvete för att jag inte ville dela med sig (jag kan/får aldrig säga nej, gör jag det så kommer sådana här kommentarer som ett brev på posten) så i måndags sa jag att ok, jag kan redovisa i veckan. jag tänkte att jaja, jag får väl dela med mig då, kanske någon annan kan ha nytta av mina redovisningar.

men i måndags kväll, när vi hade kvällsmöte, återkom min irritation. vi var sex klienter och på kvällsmötena säger man hur dagen har varit, om man uppfyllt sina mål som man satte på morgonen, hur man upplevt sin drogsug, vilka känslor man har haft och om man kunde göra något annorlunda. att reflektera över sin dag helt enkelt. tre av klienterna säger typ ”jag har haft en bra dag, god natt”. och det är den långa versionen. hela mötet förlorar sin mening och jag förstår inte varför de ens är med.

på tisdagen redovisade en annan klient och de tre som inte sagt något dagen innan satt med. två av dem sa inte ett ljud. de varken deltog i diskussionen eller gav någon vettig spegling. en av punkterna vi diskuterade var hur viktigt det är att stå upp för sig själv och säga ifrån när man blir irriterad för att det inte ska samlas på hög och för att det oftast kan lösas om man bara pratar om det. vilket är helt rätt. men iaf jag drar mig gärna för att säga till vuxna människor att jag är irriterade på dem. men eftersom vi hade diskussionen så tog jag upp att deras uppträdande på kvällsmötet irriterade mig. för jag vet inte hur de mår, jag har ingen aning vad de går genom, jag vet ingenting. och att de såklart får göra som de vill men jag hade en önskan att de skulle dela med sig mer så att iaf jag vet hur de mår, hur status är osv. den ena sa att hon hörde vad jag sa. de andra två var tysta.

jag vet att jag tänkte att ”jaja, nu kommer de snacka skit” men ärligt talat så brydde jag mig inte. och tänkte att jag kunde släppa det efter att ha fått det ur mig. ha, det kunde jag ju tro. på kvällsmötet sa den ena precis samma sak som dagen innan, den andra sa demonstrativt bara ”god natt” (hon kan väl kanske skylla på att hon är ung, vad vet jag) och den tredje hade tagit åt sig feedbacken. jag blev såklart irriterad igen. främst för att den ena tjejen gjorde det för att demonstrera och att hon inte fattade att det var i all välmening. nåja.

idag hade vi grupp och jag skulle redovisa på eftermiddagen men på förmiddagen hade vi uppgifter att göra som vi sen redovisade i grupp. alla utan den som aldrig säger mer än hon absolut måste. hon ville inte dela med sig av sina svar alls. där sitter vi, åtta klienter, varav sju delar med sig helhjärtat av våra liv och tillkortakommanden. och en som inte bryr sig nog att ens göra uppgifterna (det är inte första gången, jag vet fortfarande bara små, små triviala saker om henne för hon delar aldrig med sig). då kände jag att nej, jag vill inte redovisa om hon är med i gruppen. det handlar om integritet och att känna sig trygg och jag känner mig inte trygg med någon jag inte känner öht. så jag sa det till min behandlare. att jag tycker att det är oförskämt, att jag inte vill redovisa för att jag har mer integritet än så. att jag inte vill dela med mig till henne och att jag inte förstår varför hon ens är med om hon ändå inte deltar.

sen är det upp till mig hur mycket jag reagerar på det men jag tycker ändå att jag har hållt mig lugn länge med tanke på att jag varit här i nio veckor. och mina känslor och tankar är inte för alla. det kan låta småsint men nej. det är som på ett jobb eller när man pluggar och har grupparbete. om en hela tiden struntar i att göra sin del så får den stå sitt kast. här blir det dock inga konsekvenser eftersom vi är här ”frivilligt”.

min behandlare förstod mig men sa att de inte kan göra så mycket, att de försöker motivera personerna genom att de är med i grupp. så jag gick med på att redovisa iaf. men när vi skulle ha grupp igen så kom det en tredje behandlare och tog ut den tjejen för samtal ist. de hade lyssnat på vad jag sa och det kändes bra. det blev en jättebra redovisning pga av att vi hade en bra diskussion efteråt. jag tror alla fick ut en hel del av terapin idag pga det.

det kan låta trivialt men allt vi har här är våra känslor, tankar och det vi delar med oss. om man är i början av sin behandling så förstår jag mycket väl om man inte vill/kan/orkar dela med sig. och vissa dagar mår man sämre än andra och orkar inte för den sakens skull. det är helt ok och förståligt. men inte varje dag i tre eller sex eller nio månader.

så jag satte ner foten idag och det känns bra. jag stod upp för det jag känner och tror på. nu kan jag släppa det.

saknar er ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s