ensam

.
.
.

jag redovisade min livshistoria i veckan. dels för de andra klienterna men även i enskildhet med min behandlare. jag skrev ner allting på datorn så att hon fick läsa. hon såg en väldigt ensam person, som tappat bort sig själv i ett försök att göra alla till lags, på jobb och hemma. var fanns jag?

ja… var finns jag. det vet jag inte, jag förlorade mig själv på vägen i ett försök att vara perfekt, utan att riktigt förstå att det var det jag gjorde. jag ser tillbaka på ett liv som sög musten ur mig bokstavligt talat. middagar, fester, födelsekalas, semestrar, bloggar. jag la mer än 100 % i allt jag gjorde, sålde min själ till djävulen flera gånger om.

det genomsyrar allt jag gjort de senaste 20 åren. att skriva ner allt gjorde det så tydligt, det är uppenbart hur mycket energi som gått åt. jag gick ut folkhögskolan med högsta betyg, samtidigt som min mamma var dödssjuk i cancer. jag besökte mamma varje dag utom en (bara att jag vet det är förödande jobbigt). jag tog min magisterexamen och fick stipendier för ett av malmö högskolas bästa examensarbeten. jag fick jobb innan jag pluggat klart. jag blev teamleader efter ett halvår och testledare efter ett. jag fick högre timpenning efter att min chef på sony ericsson ringt upp min konsultchef och sagt att de ville betala för det arbete jag gjorde. något som min chef aldrig någonsin hade varit med om under sina år i konsultbranchen. jag blev tillfrågad om fast jobb på semc efter två år. jag fick chefsvikariat i en tid då många sades upp. jag träffade johan och fick en fantastisk pojkvän och man.

sen gick det utför. sakta men säkert började något äta upp mig inifrån, smärtan och ångesten kom allt oftare. men ett litet vitt piller kunde få smärtan och ångesten att försvinna. några glas vin likaså. om nätterna fick andra vita piller mig att somna. ihop med ett glas vin, ännu bättre. ångesten kom oftare, mer piller. det blev tuffare på jobbet, hög press på mig själv hemma. fler piller, mer vin, mer sömnpiller. moment 22.

jag kopplade aldrig att pillerna och alkoholen bidrog till mitt dåliga mående. hur kunde jag inte förstå? kommer jag någonsin förstå?

det är en sjukdom jag har. säger de. jag vet rent logiskt att det är så men samhällets definition är inte den samma. det är en fruktansvärt skambelagt sjukdom. få sjukdomar är så skambelagda. men det finns forskning som säger att jo, det är en sjukdom. så jag får väl tro på det.

för mig är det dessutom en sjukdom på liv och död. för det var min missbrukspersonlighet som fick mig att vilja ta livet av mig. och det är inte frågan om om utan när jag hade lyckats. så det är livsfarligt för mig att dricka. de är något jag måste förhålla mig till. ändå känns det inte självklart. jag har inte kapitulerat än även om jag måste förr eller senare. det finns alltid en liten djävul på min axel som säger att ”om ett år kan du testa att ta ett glas vin igen”, ”i framtiden kommer du säkert kunna dricka” osv. det är belöningssystemet som triggar och pockar på uppmärksamhet.

och jag vet att jag på riktigt måste få polletten att ramla ner, det tar bara lite tid. för som det sägs inom NA. en är för mycket och tusen aldrig nog.

så jag bidar min tid, går på möten flera gånger i veckan, djupdyker i mina uppgifter. reflekterar och analyserar mitt beteende, och får fram både goda och onda sidor. men polletten hänger fortfarande en bit upp i luften, ivrigt väntandes på att få trilla ner. jag tror den kommer göra det, så småningom.

alkohol är på liv och död. man kan säga att jag är fruktansvärt alkoholallergisk . det är bara att accepter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s