30 dagar


så har det gått 30 dagar. 30 dagar av avhållsamhet. 30 dagar sen jag sist kände att jag inte vill leva kvar i den här världen. 30 dagar sen jag planerade hur jag skulle avsluta allt. så tänker jag inte just nu. med betoning på just nu. det lurar och ligger avvaktande i bakhuvudet. som en utväg om jag inte skulle börja må bättre. det kanske är något jag får leva med. eller inte. skrev hon lite morbitt.

just nu vet jag inte hur jag mår. jag har sovit lite sämre de senaste två dagarna. vet inte riktigt vad det beror på. kanske är det värmen, kanske är det att jag tog på mig köket som städområde, kanske är det att jag redovisat för gruppen och behövt tänka på hur jag är, vad jag gör, varför jag är här. när mycket händer på samma gång är det svårare att sätta fingret på vad som är vad.

vi ska på utflykt idag. det blir en tur till bärnstensmuseet och stranden i kämpinge. det ska bli mysigt men det är också något som oroar mig lite. det är den stranden jag tillbringade mina barndomssomrar på från 11 -16. det väcker minnen och lite oro. tänk om jag träffar någon jag känner. samtidigt är jag plötsligt inte alls sugen på att hoppa i en bikini. medicinerna gör att jag äter mycket mer än jag brukar och har ett överdrivet sötsug. jag samlar på mig vatten och känner mig som en flodhäst. vikten är ett skämt. inte för att det egentligen spelar någon roll, jag kan inte bekämpa alla väderkvarnar samtidigt. men det får mig att må dåligt.

jag har fått ont i olika leder. troligtvis på grund av att kroppen är vattenfylld. fötterna svullnar, knäna värker, mina hälknölar och leder i fingrarna gör ont. det påverkar mig. vilket gör att jag mer än någonsin vill dra ner på mina antidepressiva. men för att göra det behöver jag må bra och jag mår definitivt inte bättre när jag dricker, det är bara en tillfällig och dålig lösning. så det är ett bra incitament. inte dricka, jobba på att hitta och acceptera grundproblemet, bearbeta händelser, förståelse för det jag inte kan förändra och förhoppningsvis ett bättre mående. först då kan jag kanske börja minska på mina mediciner. om jag skalar bort det som fått mig att må dåligt. om jag har acceptabla krav på mig själv, om jag kommer från en prestationsbaserad självkänsla och börjar se värdet i att jag duger som jag är. så kanske det finns en chans.

det är långt dit. men jag har tid på mig. jag kommer vara här till den 18 oktober, minst. det känns konstigt. att veta att jag kommer vara ”instängd” här till mitten på hösten. se årstiderna skifta och se löven ändra färg. först då kanske jag får komma hem. först då,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s