ångest

Just när jag tror jag har hittat hem
Ska jag packa väskorna igen
Jag vill inte ha någonting för lätt
Måste våga trampa lite snett
Stark och svag och allting däremellan
Aldrig mer, men kanske en gång till
Jag har inget val, jag måste välja
Jag vet vad jag vill, jag vet ingenting

Molly Sandén – Sand

igår hade jag en sån där dag, som känns omöjlig att ta sig genom. olidligt lång, tyst, ensam men med en huvudvärk som stoppade all sorts interaktion. så jag sov, sov och sov lite till.

skjuter allting en bit framför mig

det är dags. snart är det dags. att packa ner det allra viktigaste. samla ihop det jag behöver under tre månader av mitt liv. hur vet jag det? hur ska jag veta vad jag behöver i mitten av september redan nu.

”ta inte med för mycket”

eftersom jag inte vet när jag ”får lov att åka hem” igen (dvs dagspermission) så planerar jag för tre månader. jag förutsätter att jag tar med mig för mycket och för lite. om det är något jag vet så är det just det, det blir fel hur jag än gör. jag kan inte förutse precis allt så som jag så ofta försöker göra. jag kan inte planera i minsta detalj för det är bortom min kontroll.

läskigt, otroligt läskigt.

jag tillåter dem att låsa in mig. frivilligt. ger upp mina rättigheter. låter någon annan bestämma hur mina dagar ska se ut. vad jag får och inte får göra. jag kommer inte ens kunna ta två panodil utan att fråga innan. jag måste ge upp en del av min integritet för att bli hel. för att kanske bli hel.

för att kanske bli hel.

bli jag någonsin hel? kanske har jag varit halv så länge att jag inte kan se helheten. är för dålig på att lägga pussel, allra minst mitt eget. ser inte sammanhangen, ser inte vilken bit som passar var och därför är allt för många pusselbitar på fel plats, jag har tvingat ner dem med våld. med hammaren i högsta hugg har jag sett till att bitarna fått plats trots att de inte satt rätt.

för att jag trodde att det skulle var så. en färdig mall på hur livet ”ska” se ut. och det är vackert, tills det inte är det längre. när det fula bryter sig genom, när bitarna uppenbart inte sitter rätt. när vi upptäcker att livet rämnar så är det oftast för sent. förfallet börjar långt tidigare men vi struntar i de tecken vi ser. jag tryckte undan sådant som skavde, stod ut med sådant som fick det att rasa och riva inuti bröstet. för det är så jag har lärt mig.

nu ska jag lära om. tror jag. jag vet faktiskt inte helt och hållet vad som kommer att ske de närmaste månaderna. i värsta fall står jag på samma punkt som idag. i bästa fall har jag växt, satt bitarna på rätt plats, ser helheten. har rimliga krav på mig själv, vågar säga nej. vågar misslyckas. vågar att tänka på mig själv först och främst. vågar tycka om mig själv.

i bästa fall.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s