känslokall = likgiltig?

Med mig finns inga tillfälligheter
Klockan är tre så bara säg vad du heter
Har ingen hyfs eller heder
Jag kan inte va normal
Finns inga tillfälligheter
Det blir alltid samma sak
Jag skjuter allt bara några meter
Och sen är jag den som drar

Veronica Maggio

det har varit en dag i funderingarnas tecken. på stranden med all tid i världen för hjärnan att slå knut på sig själv så blir det lätt så. jag började fundera på när jag är som mest kreativ, när jag skrivit mina bästa texter och varit mest ”äkta”. och tyvärr är det nog under inflytande av alkohol och/eller läkemedel. jag ska inte göra någon som helst jämförelse med genier som gjort sin/sina bästa musik, tavlor, poesi etc under inflytande av diverse substanser men nog finns det något i det där. att öppna sitt sinnen, få utlopp för delar i själen som är avstängda. avstängda för att det skulle bli för jobbigt annars.

för 20 år sen gav min mamma mig prozac eftersom hon inte orkade med mina humörsvängningar. jag åt dem i två veckor men märkte hur avtrubbad jag blev och slutade äta dem direkt. för tio år sen, när min psykiska ohälsa visade sitt fula tryne på riktigt för första gången så fick jag till sist ge med mig och börja ta ”lyckopiller”. för att komma ut ur den spiral jag hamnat i. då sa läkaren att jag skulle vara tvungen att ta medicinen i sex månader och jag blev chockad. tio år senare inser jag att det var en kraftig underdrift.

jag skulle vilja komma så långt att jag slapp mina stämningshöjande och ångestdämpande mediciner. jag förstår att det kanske är en omöjlighet men jag behöver få känna igen. inte bara vara för alla andras skull. inte se mitt värde i det beröm jag levt på i 20 år. att se och förstå att jag är värd något även när jag inte gör saker för andra. att jag är meningsfull, viktig och omtyckt även när jag inte är alla till lags.

kommer jag komma dit? en kan alltid hoppas. kanske får jag chansen nu när jag kommer få spendera tre månader med att rannsaka mig själ och mitt liv, att med mikroskåp syna varenda litet korn som kan ha betydelse för den situation jag är i idag.

men däri ligger kanske till viss del förklaringen till var jag är idag. att jag stängt av så länge så att för att känna har jag varit tvungen att ha ett motgift för att få känna på riktigt, för att kunna ventilera, kunna leva. även om det till slut tog ifrån mig allt. då när spärrarna släpper och jag tillåter orden flöda, tillåter mig vara äkta och känslosam. kommer åt det där som jag i vanliga fall inte har åtkomst till. det som är begravt djupare än marianergraven. det som bara kommer fram då lager efter lager skalats av och bort. först då kommer känslorna fram, först då har jag kunnat känna, känna på riktigt.

är det borta för alltid nu? jag hoppas inte det. jag ska göra allt i min makt för att få tillbaka känslorna, de äkta känslorna. jag ska göra vad som krävs för att ändra mitt synsätt, för att hitta mitt eget värde, för att känna att jag är bra och duglig trots att jag inte är bäst eller försöker hårdast.

det lovar jag mig själv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s